Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!

4 kommentarer på “Skyfall (2012)

  1. Hmm, ja, jag var som sagt inte riktigt lika begeistrad men bra är den. Förresten, den bild du har med på bil och kostym, var den egentligen med i filmen i slutändan. Jag tyckte bara de hade med en bild bakifrån. Nåväl.

    Gilla

  2. @Jojje: Nä den vinkeln såg jag aldrig till, Bond och M var ju filmade bakifrån när de blickade ut över heden. Säkert en promobild detta.

    @filmitch: Trots att jag i grunden är rätt Bond-konservativ kan jag inte påstå att jag saknade en renodlad Bondbrud.
    Svårt det där med CR eller den här. CR känns kanske friskare och mer ”rättfram”, den här är lite djupare och mörkare på ett annat plan…

    Jag velar.
    Dock lämnar den ju sömnpillret QoS långt bakom sig!

    Gilla

  3. Ping: Filmspanartema: Omstart! | Flmr

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.