Damn vad jag älskar den tidiga Jim Carrey!
Här fullständigt utflippad som tokig djurdeckare. Charmig, impulsiv och nästan totalt okontrollerbar!
”Alrigthy then!!!!”
Ace får uppdrag att hitta en stulen delfin, en lagmaskot.
Såklart kör Carrey, riktigt färsk i filmsammanhang vid den här tidpunkten, på med hela registret och hans motspelerska Courtney Cox får ibland riktigt svårt att hänga med i svängarna!
Mimiken och troligen den digra improvisationen firar stora triumfer!
Flåshurtigt, kanske…men Carrey fixar det hela med enförjävla charm. En riktigt rejält fräsig återtittsrulle dessutom. Med lite 90-talsnostalgi på humorfronten.
Ace Ventura är dumrolig, gapflabbig, jönsig och skitlarvigt rolig. Carrey har tyvärr aldrig varit riktigt nära den storhet han visade upp här i spannet runt 1994-95….men det är skit samma en skön sommarkväll när man bara vill skratta, skratta och åter skratta!
Improvisation i sommarnatten.
Flmr - Om film och serier. Mest. 
Den här är verkligen underbar, no ifs or buts. Du kan ju tänka dig upplevelsen — jag såg den som biopremiär och hade ingen aning om vem Carrey var. Blown away var liksom bara förnamnet. Och hans 3(!) ’94-filmer är så klart bäst. Fast jag tycker att han gjort stabila grejor även efter mitten 90-talet — Me, Myself & Irene, How the Grinch…, Lemony Snicket. Men ingen av dem slår förstås Truman och Eternal Sunshine.
GillaGilla
Ja såklart jag håller med här! De titlar du nämner ovan ser man gärna igen!
Men det var kanske ändå nåt visst med hans tidiga, oborstade, sätt under mitten av 90-talet..?
GillaGilla
Klart det är så. Han har haft lite samma utveckling som Robin Williams — mer familjevänlig och därmed tristare. Ace Ventura 2 var första dippen, men den var ju mest bara fjantig och sedan kom ju Cable Guy och lättade upp saker och ting. Men from Liar Liar är det inte samma galenskap.
GillaGilla