återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

Annonser

Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

Kom igen, du  har säkert sett valda stycken och klipp från denna i tid och otid.
Ett tag under 80- och 90-talet älskade SVT att gödsla med de mest kända sekvenserna…”birdie nam nam”…”hello partener!!”. Sådana gamla slitna underhållningsprogram som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern hade av nån anledning denna rulle som hovleverantör av roliga klipp. Nästan så man började avsky filmen faktiskt.

Men nu, 46 år efter rullens tillkomst, kan man istället nöjsamt konstatera att den är ett lysande exempel på hur enkelheten och det ganska torftiga upplägget kan växa till en monumental stund av underhållning. Orsaken stavas naturligtvis Peter Sellers, en av sin tids mest omskrivna filmstjärnor. Mycket kan säkert sägas och skrivas om Sellers och hans liv både på och utanför filmen…men här har han fått en riktigt bra karaktär att gestalta. Sellers storhet är hans obetalbara minspel och förmåga att tajma sin humor med de små detaljerna. Likaså måste man i dagens knasigheter även få framhålla regissören Blake Edwards som uppenbarligen kunde se hur trolla fram de mest galna och roliga stunder ur nåt som ändå måste vara en av filmvärldens mer tunna manus på papperet.

Det handlar alltså om den jovialiske indiske filmstatisten Hrundi V. Bakhsi (Sellers med extremt markerade ögon) som av misstag blir bjuden på en filmmoguls flotta party någonstans i de flådigare delarna av Hollywood. Den fryntlige Bakshi gör sitt bästa för att mingla och umgås med de övriga gästerna, men är såklart en vandrande katastrof. Det mesta som kan gå galet GÅR galet när Sellers filurige figur ger sig på allt från att mixtra med elektriska nymodigheter, trasha ett badrum, hälsa på husdjur och flirta med de kvinnliga festdeltagarna.

Filmen i sig är egentligen inget annat än ett gäng galna sekvenser staplade på varandra, löst sammanhållna av Sellers gubbe hela tiden på fel plats. Vad som ändå gör den så satans underhållande (en tidig sommarnatt efter att ha avnjutit fotboll på burken) är just Edwards sinne för detaljer och flowet i händelserna. Notera gärna själv hur långa tagningar många av de knasiga scenerna består av. Eller att fokus hela tiden ligger på Sellers. De övriga skådespelarna liksom glider in och ut  ur handlingen. Dialogen och konversationen runt Bakshi ligger mest som ett sorl och bryter bara in mer distinkt då Sellers börjar konversera med någon av gästerna. Glöm heller inte bort skådisen Steve Franken som gör en obetalbar dyngpackad servitör och har några av filmens mest roliga stunder. Just koordinationen i ”middagsscenen” tillsammans med Sellers, bildkomponeringen och det långa flowet är mycket underhållande!

Oh, vilket party! växer ganska snabbt fram som en av de mest roliga komedierna från förr! Speciellt om man inte sett den på bra många år, som i mitt fall. Den svagare delen av filmen smyger sig såklart in mot slutet då manus börjar tappa farten och tempot. Slutet kommer ganska abrupt och mynnar egentligen inte ut i nånting. Mer som att Blake Edwards ville avsluta det hela med en over-the-top-final i snurrigheter. Det starka underhållningsvärdet fram till dess (jag skrattade högt ett antal gånger i sommarnatten!) borgar dock för att man inte kan ge Sellers och alla de andra inblandade något annat än ett högt (nostalgi)betyg här!
Felinbjudan skickad i sommarnatten!

 

 

återtitten: Fantastic Voyage (1966)

Man vet att man har med en tvättäkta 60-talare att göra när rullen inleds med följande textruta:
”This film will take you where no one has ever been before, no eyewitness has actually seen what you are about to see. But in this world of ours where going to the moon will soon be upon us and where the most incredible things are happening all around us, someday, perhaps tomorrow, the fantastic events you are about to see can and will take place.”

Kan har varit tidigt 80-tal under min uppväxt.
Nyårsafton hemma med familjen, det var nog några bekanta där också på middag. Ni vet, de vuxna sitter och pratar om ditten och datten, man har tv-apparaten för sig själv. Alla kollar tolvslaget visst, men sen hade man fri tillgång till vad som bjöds på statstelevisonens två kanaler. Just denna natt hoppade dagens nostalgiska rulle igång! Awesome! Jag blev som trollbunden! Herregud vad fascinerande! Och spännande! Sedan den dagen, natten, har den här filmen alltid haft en liten plats i mitt filmiska hjärta. När nu chansen till återtitt dök upp var valet lätt. Åh så lätt! Vad handlar det om då?

Avhoppad forskare från bakom järnridån ligger i koma. Nästan ihjälskjuten i ett attentat. Kalla kriget råder och militära hemligheter är hårdvaluta. Just den här gubben råkar veta hur man FÖRMINSKAR allt från material till människor, och dessutom får allt att vara i miniatyrläge så länge man själv vill. Just nu vet amrisarna HUR man förminskar, men kan bara hålla processen aktiv i 60 minuter. Jo jag tackar! Exakt hur och vilken teknik som används till detta helt fantastiska grepp avhandlas ju naturligtvis aldrig! Är det en 60-tals-film så är det! Här är det den accepterande fantasin som råder! Och fine with me!

Gubbens liv går bara att rädda om man kan operera bort en skada i hjärnan inifrån. Så vad göra? Jo, man tager helt enkelt ett crew och en slimmad u-båt, KRYMPER allt detta och tjoff in i forskarens kropp! Nu har våra hjältar exakt 60 svettiga minuter på sig att dels navigera i märkliga omgivningar och dels hitta den sjuka delen i hjärnan för lite smutt laserstråle-operation. Men vänta, kalla kriget sa jag?
Ja det sa jag…så naturligtvis måste en i gänget få vara förrädare och jobba för ”de andra”. Vilket betyder att se till att forskargubben aldrig vaknar ur sin koma.

Hade man gjort den här rullen idag hade Hollywood naturligtvis PUMPAT in cash på CGI och allehanda effekter. Men vad hade hänt med känslan och den där lilla touchen av lekfullhet? För det finns det gott om här! Sällan har man väl sett så mycket blippbloppande maskiner i kontrollrum, plastiga instrumentbrädor på farkosten, bekymrade miner hos de ansvariga och slimmade dräkter på de förkrympta hjältarna inne i den främmande kroppen. Effekterna är såklart med dagens mått rätt taffliga, men fungerar lysande i sitt sammanhang! Tror inte detta var någon billig rulle när det begav sig. Utformningen av de olika scenerna inne i människokroppen som möter våra huvudpersoner är både charmigt utklurade och genomförda. 80-talsspeedade 24-timmarsjakten snodde friskt och hottade upp effekterna, om ni kommer ihåg?! Här är det dock originalet och dess traditionella lösningar som gäller. Absolut roligast i hela filmen är när en av generalerna måste räkna på ev ny kurs för farkosten Proteus och hur det ligger till med tidsavvikelser…och drar fram en hederlig RÄKNESTICKA! Old school!

images

trångt i artären…typ.

60-talets affischnamn hette Stephen Boyd som CIA-killen Grant vilken är med på resan för att hålla koll på säkerheten och den eventuella skurken ibland dem, Raquel Welch modell yngre charmar resten av besättningen hur lätt som helst, Donald Pleasence med slimmad och smärt figur men med samma gåtfulla blick är specialistdoktor och den som har koll på människokroppen. För att nämna några.

Det här mina vänner, är helt enkelt 100 minuter gammal fin nostalgi från 60-talet. Fantasifullt värre…och tack vare att filmen redan från början utgår från sin egen verklighet där det är vardagsmat att krympa föremål och människor, behöver man inte bry sig om att fundera mer på det som tittare. Istället är det bara att hänga med på resan så att säga. Regisserat av den ytterst rutinerade Richard Fleischer bjuds det på både underhållande gammel-effekter och ren spänning i både dialog och utförande. Det här äventyret har en så skön aura över sig från en annan tid att göra film, att jag nog inte vill se någon eventuell nyinspelning. Ever. Här är det charmigt värre och MYCKET underhållande.
Jag humörsaltar betyget!

Flmr vs ALIM – del 1

Troligen, möjligen, den absolut sista i filmbloggosfären på den HÄR bollen.

Men vadå, nån ska väl vara det också eller hur?
Här således denna lista som ska representera mitt liv i filmtitlar. En lista full av små favoritfilmer som på ett eller annat sätt betytt något i livet. Eller bara varit jävligt bra helt enkelt. Man slås direkt av att det finns ganska många filmer att välja när man börjar grotta ned sig i ämnet.

Nåväl, kanske kan det finnas någon smula av nöje i att studera denna lista på vad eders trogne filmknarkare har för gamla pärlor att höja till skyarna. Jag hoppas ju det iaf.
Eller också har ni bättre saker för er och skiter fullständigt i det.

Hur som haver, vi börjar på ett fint år i mitten av ett ganska oroligt årtionde och jobbar oss i fyra delar framåt genom filmåren.
Häng med en stund vetja!

1965 – Åskbollen

Först på listan en rejäl Bondrulle! Kanske en av mina personliga favoriter! Connery snitsig, miljöerna skönt 60-talsflashiga! Underhållning hela tiden!
Bubblare: Repulsion, Sound of Music

 

 

1966 – Den gode, den onde, den fule

Den bästa i trilogin om mannen utan namn. Och den längsta. Murrigt hämnar/skattletaräventyr med en fåordig Clint i huvudrollen. Tidstypisk europeisk western med överspel och dramatik. Kanoners.
Bubblare: Den fantastiska resan, Django

 

 

1967 – Mandomsprovet

Den snygg-unge Dustin Hoffman är det bästa med den här rullen. Den inåtvända humorn och det märkliga, för att inte säga för sin tid lite provocerande ämnet. Finalen med en korsviftande Hoffman i kyrkan håller än.
Bubblare: Rebell i bojor, 12 fördömda män

 

 

1968 – 2001 – Ett rymdäventyr

Magnifik filmversion av Kubrick på en lika magnifik bok. Den tunga filosofin samsas med obehaglig stämning, inte minst på grund av datorn HAL. Trots att jag sett den ett flertal gånger har jag nog inte fattat den ännu. En viss storhet i det.
Bubblare: Romeo & Julia, Apornas planet

 

1969 – I hennes majestäts hemliga tjänst

Ännu en Bond. Hos många en svår Bond. Hos mig (och vissa andra kamrater) en av de bästa rullarna i serien. Mörkare och mer in på livet på agenten än vad man dittills hade varit van vid. Många skyller på Lazenby´s taskiga Bond, men det är orättvist.
Bubblare: Butch Cassidy & Sundance Kid, Det vilda gänget

 

1970 – Kellys Hjältar

En av de många storslagna krigsrullar från eran. Diger rollista med (återigen) Clint i huvudrollen som fixaren och listige Kelly. Jakt på guldgömma i nazistockuperade Frankrike står på programmet. Missa inte Donald Sutherland i knasbolle-roll! Kul!
Bubblare: Little Big Man, Airport

 

1971 – Mardrömmen

Clint Eastwood´s regidebut om en radiopratare som förföljs av en kvinna med märkliga vanföreställningar. Clintan drar själv huvudrollen i tät och spännande thriller av äkta 70-talsmått!
Bubblare: French Connection, Dirty Harry

 

 

1972 – Gudfadern

Säg den lista den den här rullen INTE finns med. Men å andra sidan, hur ska man kunna bortse från den här KLASSISKERN!? Fortfarande oerhört bra drama om familjen, oheliga allianser och fadersarv av den kanske mindre smickrande sorten.
Bubblare: Den sista färden, Cabaret

 

 

1973 – Exorcisten

Jag har sett många skräckisar/rysare i mina dar..men ingen har påverkat mig som denna. Och den fortfarande lika obehaglig när man ser om den. En av de få filmer jag känt mig oerhört illa till mods av på väg hem från bion.
Bubblare: Sista natten med gänget, Blåsningen

 

 

1974 – Gudfadern – part II

Det otroliga inträffade; att uppföljaren var MINST LIKA BRA! Storyn tas än längre, Al Pacino står i fokus när han tar över pappas rörelse. Allt har dock ett pris och vägen blir mörk. Ny fullträff från Coppola.
Bubblare: Det våras för Sheriffen, Avlyssningen

 

 

1975 – Hajen

Tidlös klassiker. Unge Spielberg fick in en panghit! Makalöst bra fortfarande. Sommaren jag såg den första gången badade jag nog inte mer.
Bubblare: Gökboet, Monty Python´s galna värld

 

 

1976 – Rocky

En film att älska. Stallone UNDERBAR som grabben från gatan. En stor klassiker.
Bubblare: Taxi driver, Carrie

 

 

1977 – Star Wars

Filmen som skrev om kartan för sci-fi på 70-talet. Jag var helt BESATT och hängde oavbrutet på biografen de veckor rullen visades.
Bubblare: Annie Hall, Närkontakt av 3:e graden

 

 

1978 – Grease

Åh vad jag ville vara Danny Zuko. Vara cool och vinna Olivia Newton John´s hjärta. Både helskön och tafflig story (med ganska murkna värderingar) om kärleken. Som musikal helt underbar.
Bubblare: Halloween, Superman – the Movie

 

 

1979 – Alien

Snackisen på min skola detta år. Alla ville se den, alla skulle se den. Förutom att det var sci-fi var det spännande och LÄSKIGT också. Ridley Scott visste hur man kokade ihop allt till en mustig soppa. Stort underhållningsvärde även i dessa dar.
Bubblare: Apocalypse now, The Warriors [EDIT 2017: Här ska istället läsas Apocalypse på första plats och Alien på som bubblare. Omdömet har förändrats sedan 2013…]

****

Se där ja, där har du första delen i ALIM-listan. Troligen inga större överraskningar i din filmvärld käre läsare. Snart kommer nästa del…om det ganska glada 80-talet. Vilka luriga titlar kan dölja sig där tro…?

to be continued…