Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

Kom igen, du  har säkert sett valda stycken och klipp från denna i tid och otid.
Ett tag under 80- och 90-talet älskade SVT att gödsla med de mest kända sekvenserna…”birdie nam nam”…”hello partener!!”. Sådana gamla slitna underhållningsprogram som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern hade av nån anledning denna rulle som hovleverantör av roliga klipp. Nästan så man började avsky filmen faktiskt.

Men nu, 46 år efter rullens tillkomst, kan man istället nöjsamt konstatera att den är ett lysande exempel på hur enkelheten och det ganska torftiga upplägget kan växa till en monumental stund av underhållning. Orsaken stavas naturligtvis Peter Sellers, en av sin tids mest omskrivna filmstjärnor. Mycket kan säkert sägas och skrivas om Sellers och hans liv både på och utanför filmen…men här har han fått en riktigt bra karaktär att gestalta. Sellers storhet är hans obetalbara minspel och förmåga att tajma sin humor med de små detaljerna. Likaså måste man i dagens knasigheter även få framhålla regissören Blake Edwards som uppenbarligen kunde se hur trolla fram de mest galna och roliga stunder ur nåt som ändå måste vara en av filmvärldens mer tunna manus på papperet.

Det handlar alltså om den jovialiske indiske filmstatisten Hrundi V. Bakhsi (Sellers med extremt markerade ögon) som av misstag blir bjuden på en filmmoguls flotta party någonstans i de flådigare delarna av Hollywood. Den fryntlige Bakshi gör sitt bästa för att mingla och umgås med de övriga gästerna, men är såklart en vandrande katastrof. Det mesta som kan gå galet GÅR galet när Sellers filurige figur ger sig på allt från att mixtra med elektriska nymodigheter, trasha ett badrum, hälsa på husdjur och flirta med de kvinnliga festdeltagarna.

Filmen i sig är egentligen inget annat än ett gäng galna sekvenser staplade på varandra, löst sammanhållna av Sellers gubbe hela tiden på fel plats. Vad som ändå gör den så satans underhållande (en tidig sommarnatt efter att ha avnjutit fotboll på burken) är just Edwards sinne för detaljer och flowet i händelserna. Notera gärna själv hur långa tagningar många av de knasiga scenerna består av. Eller att fokus hela tiden ligger på Sellers. De övriga skådespelarna liksom glider in och ut  ur handlingen. Dialogen och konversationen runt Bakshi ligger mest som ett sorl och bryter bara in mer distinkt då Sellers börjar konversera med någon av gästerna. Glöm heller inte bort skådisen Steve Franken som gör en obetalbar dyngpackad servitör och har några av filmens mest roliga stunder. Just koordinationen i ”middagsscenen” tillsammans med Sellers, bildkomponeringen och det långa flowet är mycket underhållande!

Oh, vilket party! växer ganska snabbt fram som en av de mest roliga komedierna från förr! Speciellt om man inte sett den på bra många år, som i mitt fall. Den svagare delen av filmen smyger sig såklart in mot slutet då manus börjar tappa farten och tempot. Slutet kommer ganska abrupt och mynnar egentligen inte ut i nånting. Mer som att Blake Edwards ville avsluta det hela med en over-the-top-final i snurrigheter. Det starka underhållningsvärdet fram till dess (jag skrattade högt ett antal gånger i sommarnatten!) borgar dock för att man inte kan ge Sellers och alla de andra inblandade något annat än ett högt (nostalgi)betyg här!
Felinbjudan skickad i sommarnatten!

 

 

Annonser

9 comments on “Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

  1. Härligt att den håller efter alla dessa år. Jag är också lite förtjust i filmen och Peter Sellers är som vanligt strålande. Han bär filmen på sina axlar. Filmens enda svaghet kommer som du är inne på mot slutet. Vill minnas att det är när elefanten och cirkusartisterna (?) dyker upp som det blir rejält flummigt. Annars bjuder den på många skratt.

    Gilla

  2. Birdie nam nam! Märkligt det där att den var så poppis på 80-talet i Sverige. Minns också det. Det är nästan så att jag tror att jag sett filmen trots att jag nog inte gjort det.

    En fråga (en politisk korrekt sån, som Henke ogillar): Finns det nåt tveksamt över Sellers gestaltning av indier? Skulle den funka idag eller skulle PK-polisen rycka ut?

    Gilla

    • Idag skulle PK-polisen slå ned på att man inte använder sig av en riktig indier i rollen såklart. Upplägget med Sellers, och (visst) den något överdrivna sminkningen, skulle ju inte gå hem idag. Nånstans.
      Sellers är dock oerhört bra som indier! Det är klart: tacksamt ämne…bara att börja prata lite lustigt…eller? 😉

      Gilla

  3. Jag är väldigt kluven till Sellers. Han fungerade då, men när jag ser honom nu för tiden så… Känns han bara krystad. Å andra sidan kan jag fortfarande garva halvt ihjäl mig när han slåss med Cato i Rosa Pantern, men jag börjar fundera om det inte beror på Cato mer än Sellers…

    Gilla

    • Ha!
      Sellers och Cato´s fajter skojar man inte bort!
      Klassiska!

      Det kan ju mycket väl vara så att den här stilen och humorn Sellers lite ”prenumererade” på under en tid…är rätt vanlig för att inte säga urvattnad idag…?
      Sellers var ju också lite krystad hela han. Eller?

      Gilla

      • Tack Steffo!

        Sellers var definitivt krystad, vad jag förstår både privat och på vita duken.

        Men jag kom på en roll som jag faktiskt tycker att han gör bra – och det är i Dr Strangelove, som doktorn själv. Där för övrigt en av filmhistoriens kaxigaste piloter finns med; Major Kong…

        Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s