Tema Hitch: Rope (1948)

Dagens film var inte bara Hitchcock´s första färgfilm i karriären, det var också hans första riktigt stora experimenterande med filmformatet som sådant. Här återvänder vi ännu en gång till den täta, isolerade och begränsade spelytan där huvudvikten läggs på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Baserat på en pjäs (återigen), som i sin tur bygger på ett verkligt (!) mordfall, handlar det idag om de två unga männen Brandon och Phillip som ämnar begå det som de kallar ”det perfekta brottet”, att mörda en annan man, gömma liket i sin egen våning och därefter hålla en middagsbjudning för personer med nära koppling till offret! Den drivande i den galna utmaningen är Brandon (John Dall) vilken ser sig själv stå över de flesta medmänniskor i smarthet och tankeförmåga. Likt ett superego med hybris tänker han sig mordet som det ultimata beviset på sin storhet. Hans partner in crime, Phillip (Farley Granger),  är den mer oroliga sorten och gillar egentligen inte tanken på det hela alls, men har svårt att stå emot Brandon´s övertalningsförmåga. De två männen har uppenbarligen ett förhållande även om det aldrig uttalas, där Brandon är den som styr och ställer.

Historien sågs länge som oerhört kontroversiell, både för sin story och sina homosexuella anspelningar, vilket naturligtvis ledde till att filmen länge var bannlyst i vissa delstater långt in på 50-talet i det konservativa USA där moralpaniken florerade som värst. Filmen startar med en närbild på mordögonblicket då vännen David stryps med ett rep! De två gärningsmännen gömmer kroppen i en förvaringskista mitt i sitt vardagsrum, gästerna kommer och den självsäkre Brandon skryter mest hela tiden om framtida möjliga sätt att göra sig av med oönskade människor i samhället. Att den döde David förväntades vara en av gästerna och att alla nu oroligt undrar vart han tagit vägen spär ytterligare på Brandons fascination för sin ”plan”.. Spänningen tycks ta mer på Phillip som har uppenbara problem att hålla ihop det. Hela situationen ställs också på sin absoluta spets då en av de inbjudna gästerna är en viss Rupert Cadell (James Stewart), gammal lärare till männen, filosof och allmänt vass i sina funderingar. Kan det vara så att han börjar fatta misstankar om att allt inte står rätt till i den eleganta våningen…?

Filmens handling utspelas i realtid, runt 80 minuter, och består av endast ett fåtal klipp. Länge gick ett rykte om att Hitch spelat in filmen i en enda tagning, men i själva verket handlar det om tio stycken totalt där regissören maskerat klippen med att zooma in på diverse föremål strax innan klippet, för att sedan zooma ut igen. Då han dock ville hålla tagningarna så få som möjligt, var det en utmaning för skådespelarna att sätta sina repliker direkt och att inte tappa tempot i agerandet. ”Som vanligt” byggde Hitch upp lägenheten i studio där han kunde flytta väggar och möbler efter önskemål för att kunna följa skådespelarna med rörliga kameror då de förflyttade sig runt i lägenheten.

Eftersom jag gillar Hitch som bäst när han håller sig på små ytor med storyn, och sätter skådespelarna ordentligt under luppen, är det här en liten favorit. Dialogen känns både snärtig och skönt gammeldags på samma gång. Så fort Stewart dyker upp lägenheten tas replikerna till en vassare nivå och den kaxige Brandon får en verbal motståndare värdig namnet. Själv får jag vibbar till tex Dial M…när det handlar om tätheten och den fysiska spelplatsen. Kanske Hitch hade förfinat sin berättarförmåga till det var dags att spela in den historien 6 år senare..?

Jimpa anar oråd hos värdparet

James Stewart var möjligen den enda som inte var nöjd med filmen. Själv har han sagt att han kände sig malplacerad i manuset och felcastad, och det är den enda film han aldrig tyckte om att göra för Hitchcock. Själv tycker jag nog att han är lite hård mot sig själv då hans funderande professor i filmen verkligen är den som utmanar de två mördarnas och deras grymma plan. Naturligtvis använder sig Hitch återigen av greppet att delge oss som tittare information som inte vissa av filmens övriga aktörer får ta del av, i det här fallet en mördad kropp i en kista vilken kan öppnas av nästan vem som helst under filmens gång. Dessutom låter regissören mordvapnet, repet, figurera helt öppet under kvällen. Mycket effektfullt.

Rope, Repet, mottogs inte med dunder och brak i biljettkassorna men är en förbaskat underhållande stund om man gillar viss morbid humor, en lek med det mänskliga psyket och ego vs förmågan att genomskåda även den mest genomtänkta plan. Att filmen så tidigt som -48 gjordes med sådan teknisk experimentlust förhöjer helt klart underhållningsvärdet. Det blir helt enkelt en snygg stilövning av Hitchcock med detaljer, färger och ett mörkt manus.
Förtjänar sin plats när man pratar om den hyllade regissören.

Tema Hitch: Vertigo (1958)

Av många förståsigpåare ansedd som Hitchcock´s absoluta mästerverk.
En djupdykning ned i den mänskliga naturen om besatthet och fascination på gränsen till galenskap. Mer kanske ett mörkt drama än en renodlad thrillerhistoria.

Återigen förlitar sig Hitch på James Stewart, här som kriminalaren John ”Scottie” Ferguson, vilken i början av filmen råkar ut för en olycka och på kuppen blir sjukligt rädd för höjder. Så pass skräckslagen att han inte ens klarar av att kliva upp på en pall. Stukad i självförtroendet och stoltheten drar han sig tillbaka från polisyrket.

I samma veva hör en gammal studiekamrat av sig och vill att John istället, mot betalning, ska skugga vännens fru vars beteende på sista tiden har varit synnerligen märkligt. I brist på bättre sysselsättning accepterar John och dras snart in sitt skuggobjekts mystiska förehavanden. Dessutom börjar han bli obekvämt attraherad av den märkliga kvinnan.

Hitch håller som vanligt hårt på att berätta i varma och murriga färger, med dramatisk musik och vinklade bilder. Olikt många av sina andra filmer kan tempot här dock upplevas som lågt och ganska utdraget. Kanske ett medvetet val av Hitchcock för att jag som tittare ska identifiera mig med John´s fascination och de begynnande känslorna han verkar hysa. Om Stewart långa stunder i filmen är betraktaren, så är Kim Novak som den bräckliga hustrun Madeleine helt klart den stilistiska och känslosamma detaljen i anrättningen. Hon har ett sorts sorgset men lockande utseende som än mer spär på gåtan om henens förehavanden.

Märkligt nog blev inte filmen den stora succé som Hitchcock´s filmer normalt kunde räkna med. I själva verket drog inte filmen alls in några större summor dollars, och kritiker liksom ”folket på gatan” hade svårt att ta till sig historien och dess huvudpersoner. Hitchcock själv gav trist nog James Stewart hela skulden och menade att stjärnan var på tok för gammal (50) för att publiken skulle tro på hans romantiska intresse i den blott 24-åriga Kim Novak…och att han dessutom var för åldrad som fixstjärna för att locka publiken överhuvudtaget. Lite taskigt sagt av gubben kan man ju ändå tycka, speciellt eftersom Stewart fram till nu varit kanske Hitch´s absoluta manliga skådisfavorit. Det här skulle också bli sista gången de jobbade ihop.

Själv tycker jag dock inte alls att Stewart gör bort sig här, snarare får han en chans att flytta sig en aning bort från de mer traditionella figurerna han ofta brukade gestalta. Här är han mörkare, svårmodigare och mer inbunden. Inte ens hans förtrogna tjejkompis Midge (Barbara Bel Geddes), som naturligtvis är hemligt förälskad i John, kan få honom på gladare tankar när det hela är som värst knivigt. Finns det då ingen traditionell thrillerstory här kanske du undrar? Jo det gör det, fast i lite annorlunda tappning och i den bemärkelsen att det känns som att den inte ligger som prio ett i filmen.

Hitchcock visste ändock naturligtvis hur man hanterar manusdetaljer och knyter ihop en säck på ett finurligt sätt, och via ett par ordentliga omvägar i det mörka manuset tar han sig till den dramatiska finalen. Som faktiskt håller lite på sig. Först under filmens sista tredjedel låter regissören mig själv räkna ut händelseförloppet fram till en viss punkt. Sedan är det mest upp till huvudpersonen att själv komma underfund med läget.

vår man funderar på soppan han hamnat i

Som femme fatale gör sig Kim Novak finfint, hennes sorgsna och sköra natur i kontrast mot den färgrika omgivningen står absolut ut en aning. Som vanligt hade också mästerregissören egna tankar om hur han ville visualisera sin kvinnliga huvudroll, och bestämde därför helt vilka kläder hon skulle bära och vilka färger de skulle ha för att passa in i filmens känslonatur (och vad är det egentligen med regissörens maniskhet med blonda kvinnor i huvudrollen…?). Stewart´s karaktär å andra sidan känns både svag och nästan lite irriterande hjälplös. Naturligtvis helt enligt manuset, och snyggt presterat av Stewart. Kanske hade publiken lite svårt att inte se honom som den stabile och snacksalige hjältetypen…?

Vertigo, aka Studie i brott, bryter helt klart mot det traditionella Hitchcock-konceptet. Den oskyldige mannen som råkar ut för besvärligheter finns iof med, men utvecklingen därifrån skiljer sig avsevärt från tidigare thrillers. Det ÄR mer drama och mer djupdykning i den mänskliga naturen här. Idag har filmen mer än väl fått sin eventuella upprättelse och ger Hitch cred som en djupare berättare än vad man kanske kunde tro.
Engagerande och gåtfull rulle med visst inslag av de gamla välbekanta detaljerna.

Bonusinfo med HÖG SPOILERVARNING: (markera de ”osynliga” raderna under här för att läsa texten om nu nyfikenheten tar överhanden… ;-))
Det här är faktiskt Hitchcocks enda film där mördaren inte får sitt straff och istället kommer undan. Eftersom vissa länder i Europa dock ansåg detta vara helt oacceptabelt ur moralisk synpunkt, spelades ett alternativt slut in där John och Midge via en nyhetssändning på radion hör om mördarens gripande…

Tema Hitch: Rear Window (1954)

Här återvänder Hitch till det lilla men ack så täta och klaustrofobiska formatet igen. Med ett manus som till 99 procent utspelas på ett och samma ställe, i ett enda rum (filmen spelades in back-to-back med Dial M…under hösten -54 och kanske var vår regissör inne i ett flow om det här med små ytor och mycket drama…).

Det nya greppet nu är att låta åskådaren göra gemensam sak med hjälten och uppleva precis det han ser och hör. Kameralinsen blir en sorts peeping-Tom i det fördolda. För det är ju precis vad det handlar om här. Att tjuvkika och att möjligen få lite mer än man ber om i retur.

Dagens man i fokus är fotografen L.B. Jefferies (James Stewart) som tvingas uppleva en sommar från rullstolen instängd i sin heta New York-lägenhet då ett brutet ben, snyggt förpackat i gips, ser till att han inte tar sig någonstans. Hans enda sällskap är sjuksystern Stella (en trivsamt rapp Thelma Ritter) och hans toksnygga flickvän Lisa (Grace Kelly) som dyker upp med jämna mellanrum. I all sin tristess börjar ”Jeff” istället spana ut över sin innergård, kika in i lägenheterna som omger den och ta del av sina grannars liv och leverne. Snart rotar han också fram både kikare och kameraobjektiv för att komma sina intet ont anande grannar närmare.

Här ännu ett otroligt innovativt grepp av Hitchcock för att skapa en atmosfär, vi lämnar aldrig Jeff´s lägenhet. Allt som visas upplevs från Jeff´s synvinkel. Vi, liksom filmens huvudperson, ser bara de övriga hyresgästerna på avstånd, vi hör dem nästan aldrig prata, deras kroppsspråk och känsloyttringar är det som hamnar i fokus. Rätt snart framträder olika människor med olika karaktärer, den hurtiga singelkvinnan med ständiga herrbesök, pianisten som ständigt håller fester, det nygifta paret som precis flyttat in, den ensamma kvinnan som förtvivlat försöker hitta en livspartner, paret där kvinnan tycks vara sjuk och mannen olycklig.

Heta dagar och lika heta nätter gör att Jeff har svårt att sova, och när han väl slumrar till med vidöppna fönster en natt dröjer det inte länge förrän ett fasansfullt skrik hörs i nattmörkret. Från det ögonblicket är Jeff övertygad om att något hemskt hänt i någon av lägenheterna runt innergården och nu tas all hans tid upp av att i hemlighet spana på sina grannar för att leta efter något som inte stämmer.

Trots detta udda upplägg för en historia sugs man snabbt in i Jeff´s teorier och försök att hitta någon ledtråd till sin galna teori. Stella och Lisa är naturligtvis i början skeptiska till hans påståenden, men också deras nyfikenhet drar in dem i mysteriet.
Återigen upprepar således Hitch sitt snygga varumärke med den oskyldige huvudpersonen som via en slump snubblar in i något märkligt. Dagens historia lockar möjligen oss som tittare för att det handlar just precis om det som känns lite tabu, lite fult…att tjuvkika på andra människor, in i deras lägenheter och bli den där lilla flugan på väggen. Allt detta lyckas Hitch på ett sällsamt lysande sätt få fram här genom sin berättarstil…att hela tiden studera på avstånd. Vilket också gör att manuset kan skicka ut både Stella och Lisa på små spanaruppdrag runt innergården med en orolig Jeff sittandes i sin rullstol där han bara kan titta på vad som händer utan möjlighet att ingripa rent fysiskt.

Scenografin är otroligt snyggt gjord med husen, lägenheterna och till och med en skymt av New Yorks skyline och en stor gata. Ljussättningen är påkostad vilket gör att både soluppgång och skymning kan trollas fram på ett kick. Vid tidpunkten för inspelningen var faktiskt studion Paramount´s dittills största bygge någonsin. Ett helt kvarter med funktionella lägenheter alltså. Inte illa.

jimbo leker ”nyfiken i en strut”

James ”Jimmy” Stewart är så klart kanske den största behållningen här. Med sitt enkla och familjära sätt att föra en dialog eller slunga iväg en och annan sarkasm känns han mer än någonsin som Hitchcock´s householdname under 50-talet. Att regissören även vid det här tillfället torde ha ett synnerligen gott öga till undersköna Grace Kelly är nog ingen hemlighet. Här har hon mer eller mindre bara promenerat från förra Hitchcock-filmen rakt in i den här med samma svala hållning. En romantisk sida av storyn finns naturligtvis också då Jeff ständigt grubblar över om Lisa, vilken jobbar som modell, egentligen borde liera sig med en sådan bum som han själv anser sig vara. Att Lisa faktiskt uppenbarligen är tokkär i Jeff verkar han ha otroligt svårt att ta till sig. Dumskallen.

Rear Window fick heta Fönstret åt gården i Sverige och bjuder på riktigt rejäl spänning, lite kärlekskomedi och en otroligt snygg scenografilösning. Att ett brott begåtts blir än mer uppenbart ju längre filmen håller på och Hitchcock utnyttjar varenda möjlighet han har att försätta den för tillfället handikappade Jeff i bryderier. Som vanligt en upplösning som jobbar sig upp mot ett riktigt klimax.
Ett av regissörens verkliga toppalster under sin karriär, och en av mina absoluta favoriter i Hitchcockvärlden.

(En sunkig nyinspelning gjordes 1998 med den då på-riktigt-invalidiserade Christopher Reeve i huvudrollen…waste of time om du frågar mig.)

Tema Hitch: The Man Who Knew Too Much (1956)

Redan 1934 gjorde Hitchcock faktiskt den här filmen en första gång, i svartvitt och med en blygsam budget. 22 år senare, med filmbolaget Paramount och en avsevärt större summa cash i ryggen, beslöt han sig för att göra en ny, flådigare, version. ”Den första filmen gjordes av en talangfull amatör, den senare av ett proffs”, lär Hitch ha sagt i ämnet på äldre dar. Ändå sägs det att han i slutändan föredrog den tidiga versionen då den i hans ögon inte var lika polerad som denna  Hollywoodversion.

Nevertheless, här leker regissören med det som han ofta skulle återkomma till; de oskyldiga huvudpersonerna som av en slump råkar ramla in i något mycket större och farligare än de någonsin kunnat ana. Och dagens alster innehåller gott om moment då filmens antihjältar tvingas ta saken i ena händer. Dessutom har filmen en final som inte bara är ganska berömd utan också rejält vass ur spänningssynpunkt och ytterligare ett bevis på Hitchcock´s nästan sjukligt snygga förmåga att hålla sina tittare på sträckbänken. Större budget betyder större stjärnor och här dyker James Stewart upp som läkaren Benjamin McKenna på semester i Marocko med frun Jo och sonen Hank. Familjen ska vidare till en läkarkonferens i Paris, men ödet vill annorlunda. Av en tillfällighet blir McKenna vittne till ett mord, där den döende med sina sista krafter mumlar något om ett förestående attentat mot en statsman i London. McKenna försöker varna oförstående myndigheter, men de mörka krafter som ligger bakom det eventuella attentatet har andra planer. Plötsligt är sonen Hank spårlöst försvunnen…. Stewart känns som klippt och skuren för sin roll här. Med sitt karaktäristiska, något bonnigt buffliga, yttre går han på i traditionell sävlig dialogstil när familjens situation plötsligt går från semesterfirare till brickor i ett smutsigt spel. Trots idoga varningar tar McKenna saken i egna händer och följer spåren som leder till London. Med sig har han självklart frun Jo, i Doris Day´s skepnad, som i sin förtvivlan ändå blir ett kort att räkna med när det drar ihop sig mot slutet.

Och tycker du nu att du känner igen det faktum att just Doris Day dyker upp i en Hitchcockrulle, och dessutom kanske kopplar ihop det till ett speciell musikaliskt stycke…har du helt rätt. Här lanserades ju nämligen den käcka dänga som skulle följa Doris Day genom hela hennes karriär; Que Sera, Sera. Ironiskt nog ville Day inte alls spela in sången först, då hon menade att det bara var en larvig barnvisa som snart skulle glömmas bort. Det skulle visa bli hennes största musikaliska hit någonsin… Nåväl, Hitchcock har stadig hand över historien…som egentligen är ganska enkel. Som vanligt är det detaljerna som imponerar, och smartnessen hos regissören att portionera ut små bitar av det förestående brottet som kommer att ske. I början av filmen låter han oss ana att det är något skumt i görningen. Mitt i filmen presenteras vi som tittare plötsligt för hela planen och hur det ska gå till. Återigen samma upplägg alltså, åskådaren får i god tid veta brottets tillvägagångssätt, medan hjälten fortfarande får sväva i ovisshet och slita för att lösa gåtan. Sett till sin tid känns historien kanske lite tafflig idag, men det gör också det hela ganska underhållande med lite ofrivillig (?) komik som smyger sig in längs vägen. Stewart har ju också en förmåga att egentligen bära hela filmen med sin karaktäristiska figur och blir lite ”mannen på gatan”. Både han och Doris Day fungerar finfint här.

privatspanarna Day och Stewart anar skumraskheter

Filmens final är helt klart bland de bästa Hitchcock trollat fram i sin karriär. Upplösningen sker delvis på Royal Albert Hall i London, mitt under en konsert med stor symfoniorkester inblandad. Och dessutom vet vi ju som tittare redan NÄR det hemska ska till att ske. Det är en musikalisk passage inblandad, och med dessa toner som ljudmatta till det visuella som sker blir det härligt rafflande. Hela sekvensen utspelas under dryga 10 minuter utan att ett enda ord dialog används. Mycket sevärt. The man who knew too much, Mannen som visste för mycket, är väl närmast ett sorts äventyrsdrama klätt i grälla färger. Ganska snälla actioninslag, lite lagom fåniga backdrops framför huvudrollsinnehavarna då och då. Ett praktexempel också på när Hitch använder sig av det berömda MacGuffin-trixet som historiens motor. Lite skojsig, lite spännande, men framför allt underhållande med ett snyggt dramatiskt klimax.

Tema Western: How the West Was Won (1962)

west was wonposterDet känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…