Tema Hitch: Rear Window (1954)

Här återvänder Hitch till det lilla men ack så täta och klaustrofobiska formatet igen. Med ett manus som till 99 procent utspelas på ett och samma ställe, i ett enda rum (filmen spelades in back-to-back med Dial M…under hösten -54 och kanske var vår regissör inne i ett flow om det här med små ytor och mycket drama…).

Det nya greppet nu är att låta åskådaren göra gemensam sak med hjälten och uppleva precis det han ser och hör. Kameralinsen blir en sorts peeping-Tom i det fördolda. För det är ju precis vad det handlar om här. Att tjuvkika och att möjligen få lite mer än man ber om i retur.

Dagens man i fokus är fotografen L.B. Jefferies (James Stewart) som tvingas uppleva en sommar från rullstolen instängd i sin heta New York-lägenhet då ett brutet ben, snyggt förpackat i gips, ser till att han inte tar sig någonstans. Hans enda sällskap är sjuksystern Stella (en trivsamt rapp Thelma Ritter) och hans toksnygga flickvän Lisa (Grace Kelly) som dyker upp med jämna mellanrum. I all sin tristess börjar ”Jeff” istället spana ut över sin innergård, kika in i lägenheterna som omger den och ta del av sina grannars liv och leverne. Snart rotar han också fram både kikare och kameraobjektiv för att komma sina intet ont anande grannar närmare.

Här ännu ett otroligt innovativt grepp av Hitchcock för att skapa en atmosfär, vi lämnar aldrig Jeff´s lägenhet. Allt som visas upplevs från Jeff´s synvinkel. Vi, liksom filmens huvudperson, ser bara de övriga hyresgästerna på avstånd, vi hör dem nästan aldrig prata, deras kroppsspråk och känsloyttringar är det som hamnar i fokus. Rätt snart framträder olika människor med olika karaktärer, den hurtiga singelkvinnan med ständiga herrbesök, pianisten som ständigt håller fester, det nygifta paret som precis flyttat in, den ensamma kvinnan som förtvivlat försöker hitta en livspartner, paret där kvinnan tycks vara sjuk och mannen olycklig.

Heta dagar och lika heta nätter gör att Jeff har svårt att sova, och när han väl slumrar till med vidöppna fönster en natt dröjer det inte länge förrän ett fasansfullt skrik hörs i nattmörkret. Från det ögonblicket är Jeff övertygad om att något hemskt hänt i någon av lägenheterna runt innergården och nu tas all hans tid upp av att i hemlighet spana på sina grannar för att leta efter något som inte stämmer.

Trots detta udda upplägg för en historia sugs man snabbt in i Jeff´s teorier och försök att hitta någon ledtråd till sin galna teori. Stella och Lisa är naturligtvis i början skeptiska till hans påståenden, men också deras nyfikenhet drar in dem i mysteriet.
Återigen upprepar således Hitch sitt snygga varumärke med den oskyldige huvudpersonen som via en slump snubblar in i något märkligt. Dagens historia lockar möjligen oss som tittare för att det handlar just precis om det som känns lite tabu, lite fult…att tjuvkika på andra människor, in i deras lägenheter och bli den där lilla flugan på väggen. Allt detta lyckas Hitch på ett sällsamt lysande sätt få fram här genom sin berättarstil…att hela tiden studera på avstånd. Vilket också gör att manuset kan skicka ut både Stella och Lisa på små spanaruppdrag runt innergården med en orolig Jeff sittandes i sin rullstol där han bara kan titta på vad som händer utan möjlighet att ingripa rent fysiskt.

Scenografin är otroligt snyggt gjord med husen, lägenheterna och till och med en skymt av New Yorks skyline och en stor gata. Ljussättningen är påkostad vilket gör att både soluppgång och skymning kan trollas fram på ett kick. Vid tidpunkten för inspelningen var faktiskt studion Paramount´s dittills största bygge någonsin. Ett helt kvarter med funktionella lägenheter alltså. Inte illa.

jimbo leker ”nyfiken i en strut”

James ”Jimmy” Stewart är så klart kanske den största behållningen här. Med sitt enkla och familjära sätt att föra en dialog eller slunga iväg en och annan sarkasm känns han mer än någonsin som Hitchcock´s householdname under 50-talet. Att regissören även vid det här tillfället torde ha ett synnerligen gott öga till undersköna Grace Kelly är nog ingen hemlighet. Här har hon mer eller mindre bara promenerat från förra Hitchcock-filmen rakt in i den här med samma svala hållning. En romantisk sida av storyn finns naturligtvis också då Jeff ständigt grubblar över om Lisa, vilken jobbar som modell, egentligen borde liera sig med en sådan bum som han själv anser sig vara. Att Lisa faktiskt uppenbarligen är tokkär i Jeff verkar han ha otroligt svårt att ta till sig. Dumskallen.

Rear Window fick heta Fönstret åt gården i Sverige och bjuder på riktigt rejäl spänning, lite kärlekskomedi och en otroligt snygg scenografilösning. Att ett brott begåtts blir än mer uppenbart ju längre filmen håller på och Hitchcock utnyttjar varenda möjlighet han har att försätta den för tillfället handikappade Jeff i bryderier. Som vanligt en upplösning som jobbar sig upp mot ett riktigt klimax.
Ett av regissörens verkliga toppalster under sin karriär, och en av mina absoluta favoriter i Hitchcockvärlden.

(En sunkig nyinspelning gjordes 1998 med den då på-riktigt-invalidiserade Christopher Reeve i huvudrollen…waste of time om du frågar mig.)

Tema Hitch: Dial M for Murder (1954)

Från början en framgångsrik Broadwaypjäs (drygt 500 föreställningar) om den avdankade tennisspelaren Tony Wendice som gifter sig i London med den förmögna Margot. Vidlyftigt leverne och upptäckten att hustrun har en hemlig affär med en amerikansk författarvän får Tony att i hemlighet planera mordet på sin fru via en lömsk plan, där tanken är att han sedan via ett vattentätt alibi ska ärva hennes pengar.
Det perfekta mordet planeras således, men finns det verkligen något sådant?

I händerna på en filmfarbror som Hitchcock måste detta naturligtvis ha varit mumma, speciellt eftersom Hitch enligt egen utsago hade en svaghet för synnerligen morbida historier. Filmbolaget lät helt enkelt pjäsens författare, Frederick Knott, skriva om historien till ett filmmanus som sedan presenterades för Hitchcock. Smart nog insåg regissören skönheten i att hålla scenografin och miljön lika stram som på scenen, och istället koncentrera sig på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Naturligtvis går Tony´s planer först som på räls, för att sedan ta en helt oväntad vändning och få honom att improvisera fram en plan B. Trots att filmen egentligen helt saknar actioninslag och högt tempo, är det andlöst spännande nästan hela tiden. Bara greppet hos Hitch, det finurliga som blev hans adelsmärke, att redan i filmens inledning visa oss historiens badass men låta den kvinnliga huvudpersonen sväva i ovisshet är rent genialiskt. Tony´s gruvliga planer är både kallsinniga och snillrikt uttänkta, men som en liten brasklapp kastas det där lilla abret in om att slumpen och tillfälligheterna…eller ödet om man så vill…kan stjälpa den bästa planering. Den där lilla detaljen som ingen kunde förutse.

Storyn är nästan helt dialogdriven och utspelas till 99 procent i ett och samma rum, makarnas vardagsrum i Londonvåningen. Huvudpersonerna flyter in och ut ur rummet, agerar och sätter den knivskarpa, stundtals nästan lite torra, dialogen på ett mästerligt sätt. Ray Milland som Tony är lysande som den diaboliska maken med mörka planer och en elegans mitt i all sin ondskefullhet. Grace Kelly gör en typisk Hitchcock-kvinna, oskuldsfull, naiv och näst intill hjälplös. Dessbättre här med en synnerligen sober utstrålning och skönhet som verkar ha fallit regissören i smaken ordentligt.

Rent filmiskt känns historien naturligtvis lätt daterad, men Hitchcock har toksnygg koll på både den detaljrika möbleringen i scenografin, ljus och skuggor och färger (håll koll på Grace Kelly´s klädfärger..). Vilket också samtidigt gör den lätt svävande tidlös. Och framför allt kramar han det bästa ur Knott´s historia vilket skapar den där olustiga ibland galet spännande känslan. Detta ihop med dramatisk musik och just den nästan klaustrofobiska inramningen med att hålla spelplatsen för händelserna stramt begränsad gör detta till en av Hitchcock´s absoluta bästa filmer från den här eran.

Sober fru med luguber make

Att det är ett snabbt hantverk, inspelat på endast 36 dagar, märks knappast i utförandet. Rollistan är liten men stabil. Ray Milland och Grace Kelly dominerar tillställningen, där kanske just Milland är filmens absoluta behållning med sitt jovialiska och älskvärda yttre som döljer hans diaboliska inre. En detalj och vetskap som vi hela tiden får dela med honom, och på sått sätt också gör hustrun Margot än mer sårbar. Att jag som tittare också ibland näst intill sitter och håller en tumme för Tony´s mörka påhitt är ju naturligtvis helt sjukt galet, men kanske ett bevis på historiens magnifika sätt att engagera sina åskådare…?

Dial M för Murder eller Slå nollan till polisen är ett suveränt stycke kammarspel med obehagliga ingredienser, ett av de allra bästa alster Hitchcock någonsin tillverkat, och ett rejält tilltaget extramaterial på den dvd jag kikat på, berättar också om att regissören själv var synnerligen nöjd med både sina skådespelares insatser och hur historien berättades. Möjligen passar epitetet filmad teaterpjäs ganska bra in här, dock gjord med sådan finess och känsla i dialogerna att den filmiska upplevelsen blir kalasbra.
En otroligt bra film helt enkelt.