Etikettarkiv: Eric Stoltz

Jul 12 2019

#sommarklubben: Singles (1992)

Andra fullängdaren av ganska gemytlige regissören Cameron Crowe. Han tar grepp på staden Seattle i början på 90-talet. Grungen är på frammarsch och sätter spår överallt. En del kritiker trodde felaktigt att det var just den här rullen som fick musikstilen (och livsstilen) att exploderas nationwide, men det var ju istället Crowe som smart nog aktiverade ett gammalt manus han haft liggande i byrålådan när han märkte att det var något på gång i Seattle. Från början utspelades storyn i Phoenix! Att filmen hjälpte till att sprida grungen är det dock ingen tvekan om.

Själv brukar jag kalla storyn för en föregångare till gamla ”Vänner”, fast utan värsta lökigheten och det där smöriga. Här får vi ett gäng personer i Seattle, med olika vardag och drömmar och problem. Det gemensamma är att de alla bor i samma lägenhetskomplex. Bäst är Bridget Fonda som unga livfulla Janet. Matt Dillon är misslyckad grungesnubbe med mediokert band (håll koll på bandmedlemmarna…flera stora från stadens musikscen), Kyra Sedgwick är kvinnan i karriären som möter kärleken. Bill Pullman är en doktor, Eric Stoltz är en mimgubbe!
Det lullar på sådär trivsamt som det kan göra i Crowes filmer. Ett bra tidsdokument för sitt 90-tal och en skön backdrop med grungens Seattle. Som sagt; pre-Vänner…?

Seattle-kaffe i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Jan 21 2019

#rewatch: Memphis Belle (1990)

Ibland är det slumpen som gör att man återvänder till rullar från förr.
Ett filmnostalgiskt samtal med arbetskollega ledde snabbt till att bänka sig framför den här gamla godingen. Den mustiga (och verkliga) berättelsen om bombplanet Memphis Belle som under 1942-1943 lyckades med konststycket att från England flyga 25 bombuppdrag över Europa….och klara sig tillbaka varje gång! Då och där något av en prestation eftersom nedskjutna allierade bombplan över Tyskland var mer av vardagsmat. Rullen skildrar sista uppdraget i juni -43 och det bjuds på lökig humor, stråkförsedda dramatiska inslag, och faktiskt en och annan insikt om hur det måste ha känts att vara en i besättningen på dessa ”flygande fästningar”. Givetvis lite lagom tillrättalagd i sitt manus…men vaddå…dramaturgin måste ju få sitt.

Gott om (dåtidens) kända namn i rollistan; Matthew Modine, Billy Zane, Eric Stoltz, Tate Donovan, Sean Astin. För att nämna några. Inga konstigheter. Filmen går ut stenhårt med att visa det starka kamratskapet mellan de unga flygarna. Vilket ju som bekant enklast symboliseras med rå grabbighet och grovyxad konversation. Men visst är det funkis. Jag sitter där och känner med boysen. Flygscenerna är helt okej, intensiteten ombord skildras snyggt. Vissa visuella effekter när det strids i luften känns såklart lite rackiga och förlegade….men med 1990-mått mätt så går det att köpa.
Drygt 100 minuters rejält krigsdrama med precis rätt mått av klyschiga Hollywoodinslag. Plus den obligatoriska filmmusiken som innehåller sådana där militärtrummor som alltid höjer stämningen ett snäpp. Trivsam (trots ämnet) återtitt.