Matinékänslan ligger tung över denna Indiana Jones-light kopia som på allvar (?) försöker sig på att gestalta Den Vandrande Vålnaden. Det är alltid ett vågspel att ge sig på en sådan pass känd legend som den om Fantomen ändå är. Själv var jag en riktigt sucker på den maskerade hjältens öden och äventyr i de yngre tonåren, och hade mer än koll på legendens olika delar. Jag var faktiskt med i Fantomenklubben också!

Nu inbjuder nog inte denna film till att någon ska känna ett omdelbart behov av att förena sig i denna klubb, i sina bästa stunder blir det snarare en hygglig actionrulle där våldet ligger på lagom salongsnivå så att även de yngre ska kunna kika på det som utspelas. Möjligen hade nog filmmakarna hoppats på lite bättre gensvar för att ev följa upp med fler filmer, men den måttliga framgången lade nog de planerna på hyllan. Och visst blir det lite fånigt ibland med styltade repliker och konstruerad humor. Det känns otroligt nära serietidningsnivån, å andra sidan är det väl det man eftersträvar när man ger sig på att göra just en film av serieäventyren?

Historien tar oss till Bengalien, New York och slutligen till en mystisk ö i dimman där slutuppgörelsen med de ondeskefulla Singh-piraterna (ni som kan er Fantomen vet ju vilka DET är) äger rum. Det handlar om jakten på ett par legendomspunna skallar som sägs besitta enorma krafter, något som får den slemmige skurken Drax (Treat Wiliams) att vilja lägga beslag på dessa. Till sin hjälp har han ett koppel underhuggare med bla Catherine Zeta-Jones i en tidig roll. Diana Palmer dyker förstås också upp, i Kristy Swansons hurtfriska skepnad, liksom Guran, Djungelpatrullen, Devil och hela resten av gänget vi känner igen från serievärlden.
Som Fantomen själv, Mannen som inte kan dö, ikläder sig den då rätt okände Billy Zane (elakingen i Titanic) trikåerna och gör faktiskt ganska mycket rättvisa till sin figur. Han klarar av att hålla Fantomen på lagom nivå, nära till de putslustiga replikerna och hårda tag mot skurkarna.
Filmen rullar på i ett behagligt tempo och hoppar friskt mellan att vara hurtfrisk och på gränsen till kalkon. Kan man dock svälja denna känsla så finns möjligen ett visst behag.

Ett tappert försök att levandegöra Fantomen på vita duken, men jag skulle vilja se hur en modern, uppdaterad version med rejäl uppbackning från Hollywood skulle se ut. Sedan är det ju dessvärre ett faktum att jag har lite svårt att ta en maskerad man i lila (!) trikåer på fullt allvar. För visst är det väl så att vår hjälte ska ha blå trikåer om han nu ska bo i djungeln…?
The Phantom underhåller till och från  men bör ses med ett par ordentliga glimtar i ögonen och med visst överseende för töntigheten och kalkonkänslan.

Betyget: 2/5