Swamp Shark (2011)

Hajfesten (?) fortsätter!
Skönt kackigt med lagom användande av gummihaj och sparsmakat med rufflig CGI. Det måste man ge rullen cred för. Annars är det lika rultigt som det brukar vara i den här sortens lågbudget. Men så finns också den lilla, ibland så tunna, linjen mellan en riktig hatkalkon och en film som det ändå inte går att bli förbannad på. Och den här faller också in på rätt sida strecket tycker jag nog. Vi snackar inte stabilt för fem öre såklart, men jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli ilsken på detta. I sina mest frejdiga ögonblick en avigt charmig soppa, där de flesta kontrollpunkterna checkas av; skum polischef, rättrådig hjältinna, mystisk främling…och framför allt…spåniga teens som finns med för att bli hajmat i tid och otid.

Ett skumt djursmugglingsförsök går fel och vips har en badass-stor haj sluppit lös i träsket intill en liten håla nånstans i amerikanska södern. Oturligt nog precis i samma veva som den obligatoriska sommarfestivalen, som alltid ska firas på film, inträffar. Hahaha. Gott om töntaction, usel humor och mer eller mindre lurkiga sätt för gummihajen att klippa sina offer. Tacksamt nog håller filmmakarna igen på den värsta fattigmans-CGI:n vilket gör att det ändå ser okej för det mesta. Jag skriver okej, för bra är det såklart inte. Gamla avdankade namn i rollistan stör inte speciellt mycket heller; Robert Davi, Kristy Swanson och D.B. Sweeney.

Då och då ganska muntert. Som vanligt måste man ha humör för dessa obskyra hajfilmer.
Vilket jag har. Ifall ni nu inte visste det.

Annonser

The Phantom (1996)

Matinékänslan ligger tung över denna Indiana Jones-light kopia som på allvar (?) försöker sig på att gestalta Den Vandrande Vålnaden. Det är alltid ett vågspel att ge sig på en sådan pass känd legend som den om Fantomen ändå är. Själv var jag en riktigt sucker på den maskerade hjältens öden och äventyr i de yngre tonåren, och hade mer än koll på legendens olika delar. Jag var faktiskt med i Fantomenklubben också!

Nu inbjuder nog inte denna film till att någon ska känna ett omdelbart behov av att förena sig i denna klubb, i sina bästa stunder blir det snarare en hygglig actionrulle där våldet ligger på lagom salongsnivå så att även de yngre ska kunna kika på det som utspelas. Möjligen hade nog filmmakarna hoppats på lite bättre gensvar för att ev följa upp med fler filmer, men den måttliga framgången lade nog de planerna på hyllan. Och visst blir det lite fånigt ibland med styltade repliker och konstruerad humor. Det känns otroligt nära serietidningsnivån, å andra sidan är det väl det man eftersträvar när man ger sig på att göra just en film av serieäventyren?

Historien tar oss till Bengalien, New York och slutligen till en mystisk ö i dimman där slutuppgörelsen med de ondeskefulla Singh-piraterna (ni som kan er Fantomen vet ju vilka DET är) äger rum. Det handlar om jakten på ett par legendomspunna skallar som sägs besitta enorma krafter, något som får den slemmige skurken Drax (Treat Wiliams) att vilja lägga beslag på dessa. Till sin hjälp har han ett koppel underhuggare med bla Catherine Zeta-Jones i en tidig roll. Diana Palmer dyker förstås också upp, i Kristy Swansons hurtfriska skepnad, liksom Guran, Djungelpatrullen, Devil och hela resten av gänget vi känner igen från serievärlden.
Som Fantomen själv, Mannen som inte kan dö, ikläder sig den då rätt okände Billy Zane (elakingen i Titanic) trikåerna och gör faktiskt ganska mycket rättvisa till sin figur. Han klarar av att hålla Fantomen på lagom nivå, nära till de putslustiga replikerna och hårda tag mot skurkarna.
Filmen rullar på i ett behagligt tempo och hoppar friskt mellan att vara hurtfrisk och på gränsen till kalkon. Kan man dock svälja denna känsla så finns möjligen ett visst behag.

Ett tappert försök att levandegöra Fantomen på vita duken, men jag skulle vilja se hur en modern, uppdaterad version med rejäl uppbackning från Hollywood skulle se ut. Sedan är det ju dessvärre ett faktum att jag har lite svårt att ta en maskerad man i lila (!) trikåer på fullt allvar. För visst är det väl så att vår hjälte ska ha blå trikåer om han nu ska bo i djungeln…?
The Phantom underhåller till och från  men bör ses med ett par ordentliga glimtar i ögonen och med visst överseende för töntigheten och kalkonkänslan.

Betyget: 2/5