Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s