Träskallen Steven Seagal är förmodligen en av de uslaste skådespelare som någonsin ställt sig framför kameran. Japp. Jepp. Jopp.
99 % av hans rullar är rena rama dyngan från den sämsta sidan av träsket. Men Gud har trots allt barmhärtighet även i den mörkaste av stunder, så därför finns det en (1) film där Bonehead Seagal inte skämmer ut sig fullständigt. Är rentav lite underhållande. Och det är dagens alster. Så pass att den faktiskt får komma med i sommarens trivselklubb. Är det månne historien och själva inramningen som gör det hela?

Vår man spelar kocken Casey Ryback, givetvis inte kock i grunden, snarare Navy Seal-snubbe som nu ”bara vill laga mat”. Det här gör han ombord på stridsfartyget USS Missouri som strax ska ”pensioneras” ur den amerikanska flottan. Men se! Vad händer då? Jo hela skeppet tas över av mordiska skurks med en bindgalen Tommy Lee Jones i spetsen! Och vips har vi oss Die Hard at sea! Kocken Casey får förstås ta i med hårdhandskarna när det skits i det blå skåpet, och han får använda både list och gammalt hederligt kung-fu-våld för att överlista badassen. Det är simpelt, raka rör och ganska sådär lökigt underhållande. Seagal håller igen på värsta melodramatiska agerandet, jag slipper hans irriterande hästsvans och här såg han ändå ut att vara i ganska bra form. Förfallet hade inte riktigt börjat än om man säger så.

De roligaste inslagen hittas dock i skurkligan där TLJ och dåren Garey Busey får briljera mest hela tiden. Alltså, man vill att Busey bara ska spela skurkar! Vilket han väl mest har gjort också när jag tänker efter. Filmens mest meningslösa figur hittas i strippan (!) Erika Eleniak (vart tog hon vägen??) som verkligen knöas in i manus på det mest ologiska sätt. Det sägs att Seagal krävde att en kvinna skrevs in i manus så att han skulle få en komisk sidekick. Tjenare.

Så. Det smäller, det slåss, det sitter svettiga gubbar i militärkommandot och hoppas att Ryback ska fixa biffen. Givetvis är kärnvapen inblandade också. På det hela ändå ganska sådär lökigt underhållande som B-aktiga actionrullar kan vara ibland. Den bjuder icke som helst på några nyheter i svängen och är kanske som mest trivsammast för att man kan sitta och bocka av alla klyschor som checkas av. Kan naturligtvis inte mäta sig med Bruckheimers världar, men regissören Andrew Davis öser på bra och skulle ju bara något år senare belönas med att få göra Jagad. Gott så.

Brända pajer i sommarnatten!