återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Den skrattande polisen (1973)

Och ibland är det lite skönt ändå att kliva tillbaka i filmhistorien en aning.
Bort från hysteriska MTV-klipp, storknande effekter eller galna BOATS-historier. Man tar sig så att säga ett litet steg in i nostalgin (?) igen.
Inget fel med det.

Idag tillbaka till början på 70-talet och ett San Fransisco av igår. Ett äkta ruffig krimmare till story. Och visst känner ni igen det! Det är ju Sjöwall/Wahlöö´s roman med samma namn från -68 som plockats upp lite lagom behändigt och stöpts om till Hollywood-version. Martin Beck har blivit Jake Martin i Walter Matthau´s skepnad. Och Gunvald…ja det är istället Leo Larsen, här misstänkt lik en slimmad och snygg muscheförsedd Bruce Dern. De två old school-copsen får händerna fulla när de ska utreda ett nattligt massmord på en buss i downtown San Fransisco. En okänd mördare som till synes helt utan anledning klivit på bussen och pepprat ned alla bara sådär. Att ett av offren dessutom var en poliskollega ställer ju liksom bara till det. Vad gjorde han på bussen? Egentligen?

Känns som en kriminalare helt enligt tidens tand. Våra snuthjältar åker runt i stora amerikanare och förhör folk till höger och vänster. Tampas med en och annan ovillig misstänkt. Dialogen är naturligtvis sådär lagom tillgjord och ansträngd, som filmer från den här eran ofta var. Matthau och Dern käftar med varandra, Dern struttar runt i för jävliga kavajer och slipsar. Matthau smaskar mest tuggummi och har en cigg i mungipan samtidigt som han ser allmänt bister ut. Miljöerna är dock skönt slitna och känns trovärdiga. Största delen av rullen måste helt klart ha spelats in på plats i San Fransisco.

Förvänta er dock ingen skjutglad actionhistoria. Regissören Stuart Rosenberg (mest känd för Rebell i bojor och Huset som Gud glömde..?) satsar krutet på snacket och det obefintliga sociala livet mellan kollegorna på polisstationen och Martins privatliv. Som inte verkar sådär jätteroligt (dessvärre ägnar sig filmen för lite åt att utforska Martins äktenskap). Vibbarna går helt klart till deckarböckerna om poliserna i 87:e distriktet som Ed McBain ofta skrev om i långa romansviter (om ni kommer ihåg!?).

Dern flashar slirren. Matthau håller det mer tillknäppt.

Kan man ju tycka att det är lite konstigt att just Walter Matthau dyker upp som filmens huvudperson, komedisnubbe som han ju mest var, men se han gör sig alldeles förträffligt som ruffad och härjad snut på 70-talet. Man kan också notera just romanförlagans signum om den lugne Beck och den något hetsigare Larsson även i det här manuset. Leo Larsen (Dern) har inga problem med att flirta upp kvinnliga förhörsobjekt…eller ge en luguber tjallare en rejäl omgång stryk om svaren inte passar. Då unge Louis Gossett Jr. finns också med som snutkollega med koll på hur man för sig i de delar av staden där en hetsig vit polis (typ Larsen!) inte är den mest välkomna tjommen. Ont om kvinnliga kollegor dock i filmen. Genus-o-Metern får tjura ordentligt då tjejer bara dyker upp som snygga vittnen eller besvärliga prostituerade. En trist produkt av sin tid inom filmen i Hollywood i början av 70-talet?

Man märker också att man kikar på en tidig 70-talare då Matthau´s figur helt oväntat örfilar upp (!) den mördade kollegans hysteriska flickvän för att hon ska ta sig samman.
Som att det vore det naturligaste i världen. Hrm.

Den skrattande polisen har sina största förtjänster i att miljön känns rejält realistisk. Och att inte snutarna rusar runt och skjuter till höger och vänster i actionfyllda sekvenser. Mer grubblande och käftande med varandra innan lösningen så sakta dyker upp. Egentligen som att titta på ett långt av avsnitt av valfri tv-deckare från det här årtiondet.
Helt okej tidsfördriv till kvällsmackan dock.