Jäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!