Nebraska (2013)

Visst, jag håller med om att det ändå är nåt speciellt med Alexander Paynes filmer.
Något som ibland fångar det där lilla extra, fokar på de små och till synes simpla detaljerna. Oftast lågmält och ganska mycket med knappt styrfart, skulle kanske någon mindre tålmodig utbrista.
Ändå tycks regissören alltid få ihop det på slutet.

I dagens slow-cooking-anrättning är det gamle Woody (Bruce Dern), alkoholiserad och med begynnande alzheimers (?) som tror sig vunnit storkovan i form av en miljon dollar. Bara att åka från hemmet i Montana, över statsgränsen till Nebraska och hämta sitt pris. Det hela är naturligtvis en bluff, vilket sonen David (Will Forte) tålmodigt försöker förklara. Inget biter dock på den gamle envise tjurige gubben och till slut erbjuder sig David att skjutsa honom för att få slut på tjafset. Väl där får väl Woody se med egna ögon…eller nåt..tänker kanske David. En roadtrip som dessutom kommer att ta dem förbi Woodys gamla hemtrakter och släkt. Smutt. Eller inte.

Som sagt, Payne rullar ut sin story i ytterst lågmält tempo, det svartvita fotot (även om DET är väldigt mjukt och fint) hjälper till att symbolisera ett annat USA än det vi kanske ser i filmer och tidningar. De ödsliga landsvägarna, de små slitna städerna på landsbygden. Inte sällan ställen där tiden tycks ha stått stilla. Känslan jag ofta får här är en sorts ordlös studie i en vardag där inte speciellt mycket vare sig händer…eller har hänt på väldigt länge.

Att umgås med Woodys släkt är heller ingen enkel sak. Snart har det läckt ut att Woody är på väg att hämta ”vinstpengar”, trots att David förtvivlat förnekar sanningshalten i detta, och plösligt ser varenda girig släkting och gammal vän i stan en anledning att roffa åt sig av vinsten som inte finns.

Vad filmen gör bra är att fånga stilen, mötet med människor och känslan av minnen från förr. Woody känns som en komplex gammal gubbe, och ändå inte. Svår att komma inpå livet. Bruce Dern gör honom mycket bra, och kanske man kan förstå att Oscarsjuryn gav honom en nominering. Sonen David fungerar lite som filmens motor och katalysator. Will Forte låter oss ana en man som heller inte har det så kul i livet, men är beredd att lägga det åt sidan för att låta farsgubben få sinnesro. Det absolut bästa med hela filmen är dock June Squibb som Woodys minst sagt svärande och osande fru Kate. Alltid med en dräpande eller sylvass kommentar på lager, till synes en kvinna som fått stå ut med både det ena och andra i livet. Kanske mest i form av den opålitlige Woody. Mellan tjafset och skället anar man dock en sorts grundmurad stark kärlek mellan makarna, även om det visar sig på konstiga sätt.

envisheten med ett ansikte

Viljan att förmedla en berättelse där karaktärerna känns viktigare än vad som händer är dock kanske också filmens lilla aber. 115 minuter känns lite för långt för att fokuset ska vara topp hela tiden. Dessutom förlorar storyn mer mot slutet och blir ett sorts blahajaha i finalen. Inte alls oväntat kanske, men ändå. Elakheter och rätt roliga dialoger gör rullen till ett lite märkligt drama med både ironisk humor och viss tragik mitt i allt. En sorts sista chans för David att verkligen dela något med sin pappa..?

Nebraska är rätt behaglig. Inte mer.
Storyn känns aningens för lång och man har lite svårt att följa med figurerna ända in på djupet. Fint spelat dock av alla inblandade. Trots att även detta handlar om en oldtimer som på något sätt gör upp med sitt förflutna är det dock ingen ny Straight Story man ser.
Viss underhållning för stunden, men inget man funderar vidare på efteråt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Annonser

2 comments on “Nebraska (2013)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s