Mandy (2018)

Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

 

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.

#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.