#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

Annonser

Flmr vs Julen: Julfritt (2004)

Försök aldrig avskaffa julen.
Speciellt inte i en julkomedi. Fråga bara Luther Krank (Tim Allen). När dottern åker utomlands för att volontärarbeta tappar Luther lusten för allt vad jul heter. Dessutom är det ju dyrt som satan att fira jul! Bättre då att lägga cashen på en liten semestertripp till Karibien.
Som dessutom blir betydligt billigare!

Mrs Krank, Nora (Jamie Lee Curtis), är inte lika övertygad om det smarta i att överge julen bara sådär men låter sig övertalas och nu gäller det bara att hålla sig cool fram till juldagen då det är dags för avresa mot varmare breddgrader. Att avskaffa julen bara sådär innebär ju också att strunta i både julbelysning, gran, julkort, julmat och hela faderullan. Något som inte går villakvarterets övriga invånare obemärkt förbi. Speciellt inte gatans ordningsman Vic Frohmeyer (Dan Aykroyd)..dessutom julälskare av rang. Onda ögat på paret Krank således.

Dagens julgalenskaper bygger från början på en liten novell av rätt kände John Grisham. Minsann. En sorts tvärtom-berättelse om svårigheterna med att försöka komma undan julen. Inte det lättaste. Luther är dock fast besluten om att inget ska komma ivägen för lite sand och varm sol istället för snö, kyla och dyra utgifter. Naturligtvis går det åt skogen runt sisådär en kvart in i filmen.

Allen drar fördelarna med att välja gult som julens färg.

Här är  såklart inga konstigheter i manus.
Den som väntar på det sedvanliga sättet att fira jul i amerikanska komedier blir inte besviken. Trots alla besvär att undvika allt med julen och dess traditionella inslag, lyckas Luther och Nora snart fastna i besvärligheterna. Om man vill kan man möjligen se en liten drift med den kommersiella sidan av högtiden och alla dess oskrivna lagar som inte får brytas.

Att Tim Allen är pålitlig som komediskådis vet man ju, men nog går han lite på halvfart här. Desto piggare Jamie Lee Curtis som har några riktigt halvhysteriska scener…och dessutom tas chansen att skoja lite med Curtis´bakgrund som den klassiska ”Queen of scream” en gång i tiden. Förutom den påfrestande Aykroyd fylls rollistan upp med diverse halvkändisar, och på något sätt fyller de ändå alla sin funktion i den här halvtama rullen. Vissa inslag av den svarta humorn går dock hem, och överlag är det väl en ganska ok historia att glo på. Den som inte ser hur det här kommer att sluta 5 minuter in i filmen…kan inte ha sett mycket film på temat.

Julfritt, eller Christmas with the Kranks, är i grunden en rätt blek version av alla de andra julfilmerna om hårt prövade familjemedlemmar i jultider. Den sirapssliskiga julfeelingen som Hollywood är en fena på kommer man dock inte undan. Även om den försöks döljas med en udda approach.
Jul är ändå jul och det blir till slut ganska ok underhållning för stunden.
Varken mer eller mindre. Jul-mellanmjölk kanske?

Julfaktor: Helt ok. Snön kommer mot slutet…och då tar det sig med granar, blinkande lampor och allt det andra.

The Santa Clause (1994)

Det är väl klart att jultider tarvar lite julfilmer.
Nu har ni ju förvisso en liten Flmr-sammanställning på annan plats i bloggen över juliga rullar att avnjuta, men julfilmer är som myggorna om sommaren; de bara dyker upp i överflöd från ingenstans…och är kanske till och med avskydda i samma utsträckning som mygguslingarna.

Och dårå, bara för att spä på julfilmskavalkaden, betar jag av en rulle som inte gjordes igår direkt. Sen 80-talskänsla i kombo med 90-talsdesign råder härskande när självaste tv-lustigkurren Tim Allen (ja jag kan erkänna att hans show var rätt underhållande när det begav sig) här är Scott Calvin, frånskild besserwisser som ska umgås med sin son på julaftonsnatten. Grabben funderar på Tomtens existens och Scott är sådär lagom cynisk som föräldrar-i-begrepp-att-få-lära-sig-en-läxa kan vara. Problemen tilltar naturligtvis när Scott av misstag på julnatten råkar ha ihjäl (!) Tomten som kommer på besök på hustaket! Udda nog finns en skum klausul som säger att den som tar på sig tomtedräkten (guess who?) per automatik blir The Man på Nordpolen och får som livsuppgift att utföra Tomtens alla plikter (lite som Fantomen eller hur…?)

Bakom dagens bjällerklangssörja ligger såklart Disney och då förstår ni på vilken nivå det hamnar. Moral, kärlek till sin nästa och det här med att vara skilsmässobarn ska avhandlas mitt i alla lustigheter som uppstår när en rookietomte ska börja dela ut julklapparna. Filmens manus sträcks ut så långt att det mest liknar ett junkigt tuggummi, och Tim Allen gör sitt bästa för att avlossa oneliners där han umgås med barn som ska föreställa nissar i varierande åldrar, får stå ut med massiv viktökning, vilt växande vitt skägg och en ex-fru som tror han blivit psykfall.

Allen drar ett skämt på nordpolen

Filmen är naturligtvis alldeles för tillrättalagd för att sticka ut ens ett litet uns. Idén skulle annars kunna ha förvaltats på en nyfiket sätt, och kanske till och med lite utmanande om både manus och skådisar beretts lite mer svängrum. Nu hjälper det inte ens att behaglige Judge Reinhold dyker upp som humorlös tomtetvivlare.

The Santa Clause eller Nu Är Det Jul – igen är så Disneyvattnigt att man inte bryr sig nämnvärt. Ett par underhållande scener från Allen´s sida får man ta med sig, i övrigt är det en rejält tunn soppa på en spik. Det mest konstiga är att det gjorts två uppföljare på detta från början lusiga recept. Ska ni nu se lite juliga munterheter bör kanske denna inte komma alltför högt upp på listan. Och om ni nu tittar iaf så gäller det att ha mycket sötsliskig glögg till hands. Det passar liksom.

…. (sista stjärnan bara för att det är…jul..typ)

Wild Hogs (2007)

Ack ja, att åldras är inte lätt.
Att åldras med värdighet kanske är ännu svårare. Att åldras med värdighet som en man kan möjligen vara rent jävla omöjligt. Att sakta se sin möjligen havda pondus och tuffhet blekna, känna den räfflade och rebelliska ytan som sakta slipas ned till stugsittarmentalitet där insikten om den förlorade spänstigheten gör sig allt mer påmind.

Allt detta tar dagens komediförsök fasta på och sätter kvartetten Tim Allen, John Travolta, Martin Lawrence och William H Macy (bäst i sällskapet) i fokus för åldrandets fasor. Det tuffaste dessa gubbs vet är att samlas och finåka lite på sina motorcyklar och kanske, kanske för en sekund få känna sig som riktiga bikers.
Som tittare blir kontrasten rätt magstark när man precis plöjt sig igenom alla säsongerna av magiska Sons of Anarchy kan jag ju säga…

Nåväl, skit samma. Gamle Travolta lyckas övertala de andra att en sorts roadtrip absolut måste göras för att hitta glädjen och meningen med livet igen. Och ja… det är väl det filmen går ut på i stort sett. Naturligtvis kryddas hela anrättningen upp med diverse komiska komplikationer och att det bakom varje tvivlande man finns en förstående (nåja) hustru.

Det går inte att dölja att dagens manus är sådär genomtunt att det nästan blir skämmigt. Det finns absolut ingenting nytt att förtälja, noll djup i historien och berättelsen smäller naturligtvis upp den politiska korrektheten i att man ska vara glad att man lever och är den man är.

real bikers kollar ALLTID bensinen...

MEN…men, det går inte heller att komma ifrån att det är förbannat trivsamt att sitta och glo på dessa medelålders titaner som gör sitt bästa för att njuta livets sköna dagar fast det mesta bara är besvärligt. Humorn blir sådär lagom gubbigt skön, skrattsamma pinsamheter sköljer över hjältarna som ju längre historien rullar på BLIR just hjältarna för dagen.

Triviala problem blandas också med lite mer fartiga besvärligheter när gänget konfronteras med ett riktigt MC-gäng, ledda av härligt överspelande Ray Liotta,  vilka lägger sig i handlingen och plötsligt är det ingen hejd på mixen av humor, romantik, fulaction och åldersnoja.

Wild Hogs är inget mästerverk i någon som helst kategori, men bra mycket roligare än när jag såg den sist. Riktigt mystrevlig med fin eftersmak kan jag skämmigt påstå och undrar tyst för mig själv om det möjligen beror på att jag själv är…ehh…medelålders!? Och bra musik är det också!

Toy Story 3 (2010)

1995 var ett mycket bra år. Dels föddes min yngste son och dels hade Toy Story premiär. En galet bra film med förbluffande effekter och gjord med en teknik som var rent sagolikt häpnadsväckande. Året innan hade man gråtit och njutit till Lejonkungen och hänfört viskat tillvarandra att ”nu har nog Disney i alla fall överträffat sig…tusan vad bra!” Men bara ett år senare alltså skulle det visa sig att det mytomspunna företaget hade ett ess till att spela ut. Toy Story var en film som vartefter rullade konstant hemma i videon kan jag säga, med två knattar lystet sittandes framför tv-rutan.

Det Toy Story fångade i teknik och känslor lyckades också Toy Story 2 med, trots att man trodde att det knappast skulle vara möjligt. Nyhetens behag var ju liksom borta, nu hade vi ju bekantat oss med den nya tekniken och sättet att göra animerad film. Men det var bara att återigen buga inför Hollywood och dess förmåga att förvandla något bra till nästan ännu bättre, mycket genom att utveckla storyn och ta det ett steg längre utan att upprepa sig. En rätt bra konst i dessa uppföljar-tider vi ändå lever i. En sak som jag alltid älskat med dessa filmer är att de både tilltalar barnen och de vuxna. På ett snyggt sätt lyckas alltid filmskaparna smyga in en släng av lite skön vuxenhumor och listiga filmreferenser utan att det känns som att det siktar över barnen, om ni fattar vad jag menar? Tvåan gjorde självklart lika stor succé hemma i the House of Flmr.

11 år efter del två har vi nu alltså den avslutande trean här. Och var jag för ett ögonblick rädd att sinnet, tiden eller fantasin skulle ha sprungit ifrån mig å det grövsta känner jag snabbt ett bubblande pirr och en glädje i kroppen bara ett par minuter in i filmen. Allt är sig likt och det känns sannerligen som att återse ett par kära gamla vänner. Eller som Eagles sade när de återförenades i mitten på 90-talet…; ”vi hade egentligen aldrig slutat…vi tog bara en liten paus…”
Åren har dock gått och Andy har blivit en stor grabb, redo för utflytt från pojkrummet och vidare till collegestudier. Men vad ska hända med de älskade leksakerna? Alla oroar sig naturligtvis, speciellt Woody som ju ändå varit Andys number one i samlingen. Det visar sig att Andy har stora planer för Woody, han får hänga med till College och de andra får åka upp på vinden. Nåja, det kunde ju vara värre. Och naturligtvis blir det det. Genom ett missförstånd finner sig plötsligt leksakerna på ett dagis, dit de blivit skänkta. Ett dagis som kommer att te sig som rena fånglägret, styrt av den till synes godmodige björnen Lotso…

Ja, vad ska man säga? Återigen en lysande historia som tar våra figurhjältar ännu ett steg längre och behåller samtidigt humorn, tempot och lyckas av bara farten introducera ett gäng nya karaktärer som inte går av för hackor. Extra kul att Barbie och framför allt sköne fåfänge Ken får lite tid i manuset. Ja det är sannerligen en lysande film som hoppar mellan att framkalla skrattanfall och en klump i halsen som extra krydda till tårar som börjar fylla ögonen. Rent tekniskt är det briljant utfört och Pixar spänner musklerna ännu en gång för att visa vart skåpet ska stå. Vem ska kunna slå dem på fingrarna inom avdelningen animerad teknik inom den närmaste framtiden? Ingen säger jag.
Har man möjlighet ska man självklart se filmen med originalljud för att än en gång få njuta av Tom Hanks och Tim Allen och deras sköna repliker. Även Joan Cusack, John Ratzenberger och Don Rickles återvänder naturligtvis i sina respektive röstroller som Jessie, Hamm och Mr Potato Head. Nya i gänget är Ned Beatty med lurigt behaglig röst till björnen Lotso och Michael Keaton i en galet skön tolkning av Ken. Strålande.

Toy Story 3 är tokigt bra och en glädjespridare i kroppen. Inte på något sätt upprepar den sig utan det känns verkligen som framåt hela vägen. Gärna i ett omtumlande och svängigt tempo, med korta uppehåll för dragandes i de rätta känslosträngarna. Ännu en omedelbar favorit såväl hos barn som hos oss filmälskande vuxna. Dessutom är det en värdig och fin avslutning på en trilogi som hållit stora delar av en generation som sällskap under åren som rullat förbi. Slutscenerna är både rörande och fina på ett sätt som få filmer lyckas uppnå.
2010 års bästa film säger jag!