Wild Hogs (2007)

Ack ja, att åldras är inte lätt.
Att åldras med värdighet kanske är ännu svårare. Att åldras med värdighet som en man kan möjligen vara rent jävla omöjligt. Att sakta se sin möjligen havda pondus och tuffhet blekna, känna den räfflade och rebelliska ytan som sakta slipas ned till stugsittarmentalitet där insikten om den förlorade spänstigheten gör sig allt mer påmind.

Allt detta tar dagens komediförsök fasta på och sätter kvartetten Tim Allen, John Travolta, Martin Lawrence och William H Macy (bäst i sällskapet) i fokus för åldrandets fasor. Det tuffaste dessa gubbs vet är att samlas och finåka lite på sina motorcyklar och kanske, kanske för en sekund få känna sig som riktiga bikers.
Som tittare blir kontrasten rätt magstark när man precis plöjt sig igenom alla säsongerna av magiska Sons of Anarchy kan jag ju säga…

Nåväl, skit samma. Gamle Travolta lyckas övertala de andra att en sorts roadtrip absolut måste göras för att hitta glädjen och meningen med livet igen. Och ja… det är väl det filmen går ut på i stort sett. Naturligtvis kryddas hela anrättningen upp med diverse komiska komplikationer och att det bakom varje tvivlande man finns en förstående (nåja) hustru.

Det går inte att dölja att dagens manus är sådär genomtunt att det nästan blir skämmigt. Det finns absolut ingenting nytt att förtälja, noll djup i historien och berättelsen smäller naturligtvis upp den politiska korrektheten i att man ska vara glad att man lever och är den man är.

real bikers kollar ALLTID bensinen...

MEN…men, det går inte heller att komma ifrån att det är förbannat trivsamt att sitta och glo på dessa medelålders titaner som gör sitt bästa för att njuta livets sköna dagar fast det mesta bara är besvärligt. Humorn blir sådär lagom gubbigt skön, skrattsamma pinsamheter sköljer över hjältarna som ju längre historien rullar på BLIR just hjältarna för dagen.

Triviala problem blandas också med lite mer fartiga besvärligheter när gänget konfronteras med ett riktigt MC-gäng, ledda av härligt överspelande Ray Liotta,  vilka lägger sig i handlingen och plötsligt är det ingen hejd på mixen av humor, romantik, fulaction och åldersnoja.

Wild Hogs är inget mästerverk i någon som helst kategori, men bra mycket roligare än när jag såg den sist. Riktigt mystrevlig med fin eftersmak kan jag skämmigt påstå och undrar tyst för mig själv om det möjligen beror på att jag själv är…ehh…medelålders!? Och bra musik är det också!