Tape 407 (2012)

Och hur kan det ens vara möjligt?
Hur kan ännu en rulle i den snart-maxat-hatade genren found footage ha hittat in i min spelare? Igen?! Har vi inte pratat om det här? Lär man sig aldrig?

Och precis. Det är ju det man inte gör. Och inte vill. För precis som den glade Forrest menade på; man vet aldrig vad som döljer sig i den berömda chokladasken. Det kan ju faktiskt bli en oväntat trevlig överraskning, trots sina yttre förutsättningar.
Vis av enkel filmtittarerfarenhet vet ju man dessvärre att detta dock är rätt sällsynt när vi kommer till dagens kategori. Men ändå. Tjusningen som filmtittare och allt det där…du vet.

För att inte tala om den där ”skadan” som gör att man ständigt dras till träsket där stolpskotten och de verkligt sunkiga alstren dväljs i allt sitt mörker. En sorts kärlek till filmtittande det också väl…?

Här blir det verkligen katastrofläge direkt. En flygresa från NY till LA. Två systrar, där den ena envisas med att videofilma precis varenda sekund. Och kommentera med sin otroligt enerverande röst. Kanske är det rösten jag plötsligt avskyr mest med den här filmen. Så till den grad att det är mänskan man först av alla önskar livet ur när det börjar barka åt h-e. Ja kanske. För åt skogen går det ju generellt såklart.
Flygkrasch och fullt hysteriska och irrande överlevande. Några lite mer handlingskraftiga än andra. Katastrofplatsen tycks vara någonstans i den amerikanska vildmarken runt Nevada. Och allt, precis allt, dokumenterat genom denna förbannade kameralins. Vilket betyder skakiga bilder, irrande bilder, mörka bilder, suddiga bilder. Och; detta förbannade skrikande på alla inblandade. Nog känner ni till begreppet ”polsk riksdag”. Här är det fanimig en galen version av detta jag förtvivlat försöker titta på. Det går sådär.
Eller, inte alls.

Det som möjligen kunde ha blivit en intressant historia suddas effektivt bort med alla irriterande moment. Och alla logiska dumheter som detta sällskap pysslar med. Nu fattar ju jag med att det inte hade blivit någon film om man inte använt kameran till höger och vänster. Men herregud, det finns väl gränser även för det? ”Idioter med kamera” borde undertiteln på denna stinker vara. Trots fantasi och trots att det ”bara” ska vara en film som vill underhålla. Eller vaddå underhålla? Vem försöker jag lura? Det osar cheapness om den här filmen. Jag besparar er skådisdetaljer och låter dem istället skämmas i ett hörn.

sånt här mest hela tiden

Det finns således banne mig ingen hejd på dumheterna i detta alster, och detta faktum gör faktiskt att detta kan vara en av de sämsta filmerna jag skådat i genren. Irriterande skådespelare och en flackande kamera i konstant mörker samsas med en krystad story om att någonting mystiskt pågår i just det område där planet kraschlandat. Och exakt vad det är får man veta under filmens sista tre (!) sekunder (om man stått ut så länge), då man också kan se vart filmens kaffepengar till budget antagligen skyfflats in.

Tape 407 är dum, dum, dum och sannerligen irriterande som film. Dessutom ett påtagligt bevis på att viss kvalitetskontroll borde kunna avkrävas även i denna genre, även om stilen inbjuder till lågbudgetproduktioner där bara den ökända fantasin sätter gränser. Nä, här blev det som att få tag i den där synnerligen äckliga pralinen med marsinpangojs (hate it!) när man fingrar i chokladasken.
Det ”återfunna” videobandet borde naturligtvis begravts i Nevadaöknen för alltid.

2 kommentarer på “Tape 407 (2012)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.