The Ward (2010)

Som det barn av 60-talsgenerationen jag nu är så kan man inte låta bli att få något gillande i blicken och svagt drömmande i hjärnbarken när John Carpenter nämns. För visst är det så att denne gamle filmregissör ändå svarat för ett par av filmhistoriens bättre alster, och framför allt banbrytande, vad gäller rysligheter och skräck på film.

Det är ett namn man aldrig riktigt vill släppa taget om, även om Carpenters karriär gått spikrakt ned i källaren sedan det glada 80-talet. Elva år sedan senast i registolen för en fullängdare i form av den oerhört usla Ghosts of Mars. Har gubben överhuvudtaget något kvar att ge? Kan man låta bli att glo då han plötsligt gör comeback  med ett (låt vara icke självskrivet) alster från den gamla bekanta genren?

Ett lagom dystert och murrigt psykiatriskt sjukhus i Oregon 1966.
Hit kommer unga Kristen (Amber Heard) efter att ha tuttat på ett hus ute på vischan och sedan säga sig inte ha den blekaste om att hon gjort detta verk. Inlåst på något som verkar vara ”avdelningen för mycket unga nervösa kvinnor” smider hon dock sina planer på en flykt å det snabbaste, men hade inte räknat med att de andra uppträder som om de sitter på världens mest hemska hemlighet. Kan detta möjligen ha något att göra med att Kristen också snabbt blir ganska övertygad om att en vämjelig spöklik gast tycks terrorisera hela avdelningen…? Varken den strikta översköterskan (med obligatorisk bister uppsyn och en spruta i varje ficka) eller den till synes timide läkaren Dr Stringer (Jared Harris) sätter någon större tilltro till Kristens syner och varningar. (kom igen, skulle du tro på en inlåst patient som vrålar att hon inte är galen…?)

Nu är dock dagens huvudperson inte en själ som accepterar sitt öde utan ger sig tusan på att rymma och försöka lösa det obehagliga mysteriet en gång för alla. Vilket blir besvärligare än hon trott när mörka hemligheter plötsligt börjar avslöjas både här och där.

Jomen det här var ju rätt underhållande tänker jag under filmens första halva. Tempot är lagom intressant lågt, den obehagliga känslan sprider sig och man fattar liksom direkt att något inte alls är som det ska. Det känns som att Carpenter har bra handlag med stilen och verkar vara tillbaka på gamla bekanta jaktmarker, det är de långsamma kameraåkningarna, den plötsliga jumpscaren och den olyckbådande stämningen. Allt presenterat i kitschig 60-talsstil.

position som aldrig bådar gott

Men sedan händer något. Filmen tappar fart och i samma veva det som känns intressant. Regissören satsar sina instruktioner på att försöka driva fram en actionbetonad sista del av filmen som dessvärre sätter historien i bakgrunden. Som om standardformulär 1 A slängts fram på bordet och plötsligt känns det som om det är ett verk av vilken nyutexaminerad filmstudent som helst.. Det är väl inget större fel på storyn, men i slutänden vill den vara för lik en annan film. Tack och lov blir å andra sidan resultatet inte den pannkaka som Sucker Punch (den kan dock nämnas!) utvecklades till, så det kanske jämnar ut sig i längden.

The Ward är en hygglig B-film, och det är väl så att Carpenters tid i ljuset sedan länge är förbrukad och att vi istället ska hålla oss till minnet av hans betydligt mer rafflande alster från förr. Här är det blekt underhållande i början för att sedan utvecklas till ett ganska vattnigt ”jaha”…
Snabbglömt.

All the Boys Love Mandy Lane (2006)

Mer från slash/rysar/skräck (nåja)-träsket. Nu en historia om en brutta som är så hot att hon sätter griller i huvudet på varenda testosteronstinn yngling som kommer i kontakt med henne.

Norska skogen är nu avlägsen och istället rör vi oss huvudsakligen på någon slags ranch lite lagom utslängd på någon sorts prärie i the US of A. En av skolans (det är alltid en skola…) show-off-grabbar bjuder med den synnerligen snygga, åtråvärda och till synes tillbakadragna Mandy Lane (Amber Heard) till pappas lantställe (modell ranch) över weekenden. Sällskapets manliga deltagare har alla som mål att stöta på Mandy och den kvinnliga utfyllnaden i gänget kämpar för att försöka få boysen att se något annat än en naken Mandy för sina ögon.

Med denna ”djupa” story etablerad bär det av ut på helgfestligheter vilket inbegriper nakenbad, öldrickning, lekar och allmänt omoraliska diskussioner. Allt under överinseende av den tystlåtne förmannen på ranchen.

Och så då självklart den objudne och smygande gästen som uppenbarligen satt som målbild att ta festens deltagare av daga i sedvanlig takt och ordning. Naturligtvis uppträder de spåniga bratsen precis som förväntas i filmer av den här kalibern, och man kan inte tycka annat än att det är helt ok att de får lida för sin enfaldiga dumhet.

Meningen är väl att jag som tittare ska sitta som på nålar och yvas över vem det kan vara som vill sällskapet illa i prärienatten (kandidater finns ju såklart), men ärligt talat bryr jag mig ungefär lika mycket om det som om kungens påstådda eskapader med diverse kaffeflickor; absolut noll.

All the Boys Love Mandy Lane ger oss låg nivå på skådespeleriet från hela uppställningen och ett direkt irriterande upplägg på en synnerligen iskall och ointressant story som gör att filmen nästan förses med Flmrs röda tumme, vilket ska jämställas med en dödskallevarning. Vad som dock ”räddar” det hela till ”bara” en grön, usel och nidpekande tumme är den sista vändningen i det annars urbota knasmanuset.

”Damn it. I am trying to fuck your best friend here. Give me a little cooperation please.”

Drive Angry (2011)

Sommaren står för dörren vilket också innebär den sedvanliga samlingen av intelligensbefriade, låt vara av varierande grad, popcornsrullar till den stora massan.

Och visst, ibland är det otroligt skönt att se en film som inte vill föra fram ett budskap eller på annat sätt vara djupsinnig. Ibland vill man bara se röj och action. Basta.

John Milton är förbannad. Så satans (!) förbannad att han till och med rymmer från helvetet (!!) där han vistats sedan länge och kanske ångrar sina synder. Nåväl, skit samma. Nu är han på krigsstigen ordentligt, hans nu vuxna dotter är mördad av ett puckat satanist-slödder-gäng under ledning av den labile sektledaren King, som dessutom kidnappat Miltons baby-barnbarn och planerar ett rejält människooffer vid nästa månförmörkelse för att framkalla helvetets makter.

Well, inte om Milton får bestämma!
Envis som en återkommande räkning förföljer han slöddret och låter ingenting stoppa honom, inte ens att bli skjuten i ögat! (han är ju liksom inte härifrån) Som trogen sidekick får han filmsnygga och långa-ben-i-tajta-jeansshorts Piper (Amber Heard), som dessutom slåss och svär som en hel pluton hemvärnsmän och äger en vrålsnygg Dodge Charger. OCH, som om inte detta var nog smyger dessutom en filur i mörk kostym omkring och övervakar denna galna jakt, ”Revisorn”. En sorts ”själainräknare” från samma ställe som Milton, fast med något oklar agenda.

Ok, storyn ryms i en tom popcornstrut, dialogen är rent av patetisk och det mesta är så over the top att man inte kan annat än skratta. Eller dissa. Själv finner jag mig sitta och flina mer än nöjt. Och nu undrar ni säkert, vad är det för skillnad på den här smällkaramellen och tex Hobo with a Shotgun då? Som jag ju sågade längs Rutger Hauers fotknölar. Tja, här känns det helt enkelt proffsigare, snyggare, stiligare, roligare, vassare, lekfullare och framför allt inte lika amatörmässigt i tillverkningen.

Och som om detta nu inte vore nog så hittas ju min trogne grabb Nicolas Cage (igen!) i huvudrollen som hämnar-Milton! I en något mer blond version av den hiskeliga frisyren från Bangkok Dangerous släpper han loss med skjutvapen, bistert munläder och gör klart för den usle King (Billy Burke med skön släpig dialekt) att han aldrig någonsin tänker ge sig förrän King och hans anhang är ett med maskarna.

Full fart och obefintlig tid att fundera på om något i manuset egentligen håller för en film. Det öses på med biljakter, action, filmvåld, vapenskrammel och de obligatoriska slow-motion-scenerna i vilka vi än en gång får bekräftelse på att explosioner ser ganska coola ut som backdrop mot hjältens bistra uppsyn. Inte utan att tankarna går till gamla grindhouse-filmer, eller varför inte Mad Max!?. Viss humor smyger sig också in, kanske mest i ”revisorns” (befriande spelat av gamle William Fichtner) agerande. I övrigt är det pang boom smällkaramell som gäller!

Drive Angry är Hollywood när det görs B-filmsaction på bästa sätt och visar upp en snygg produkt där det gäller att inte titta en enda centimeter under ytan. Cage är lika skönt underpresterande i kontrast mot vad han har talang för, men som satanistdräpare är han för jäkla skön. Årets roligaste skräpfilm hittills!
Åh, jag är för simpel ibland…

”We’re gonna live forever!”
”If, by ”forever”, you mean the next 5 seconds, you’re absolutely right”