Etikettarkiv: biopic

Mar 29 2019

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Feb 22 2019

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

Jan 26 2018

Molly’s Game (2017)

Molly Bloom. Säger det dig nåt? Spontant?
Inte mig iaf, och kanske är det därför jag kikar på filmen med lite extra nyfikenhet.

Den största anledningen till intresset heter annars Aaron Sorkin. Min husgud när det kommer till film- och tv-seriemanus. Mästerverk som The West Wing och The Newsroom. Eller som manusgubbe till rullar som The Social Network, Moneyball, Steve Jobs. Tunga alster. Johorå. Inte minst Sorkins sätt att bedriva dialoger i 110 knyck, det sk walk and talk-konceptet. Var det han som uppfann det? Kanske? Dessutom ofta med verbala skottsalvor mot dårarna inom den amerikanska konservativa högern, och givetvis med Fox-koncernen i siktet. Lovely!

Här är det dock andra bullar. Sorkin begår regidebut på (såklart) eget manus, och berättar om just Molly (Jessica Chastain), före detta freestyleskidåkare i världsklass. På väg att kvala in till vinter-OS 2002 när skada slår till. Molly byter livsstil, beger sig till Kalifornien, halkar på ett bananskal in i pokerbranschen och är snart ett namn som alla storspelare lärt sig. Molly spelar icke själv, ack nej, istället blir hon ”berömd” för de otaliga pokerträffar hon anordnar på klubbar och hotell runt om i Los Angeles. Och här snackar vi storspelare, skådisar, miljonärer och annat rikt folk. Alla vill ha en plats vid Mollys spelbord. En lönande genre, som så småningom tar henne till New York där verksamheten växlar upp ytterligare ett steg. Så dags har också FBI börjat intressera sig lite. Vad hon gör är inte olagligt i sig…men hur är det med inblandning från andra kriminella element..som typ den ryska maffian? Allt krackelerar såklart i slutänden.

I Sorkins händer och hjärna förvandlas dagens, kanske på papperet lite trista, story till en fräsig uppvisning i konsten att slänga intensiva repliker på varandra utan att tappa farten. Chastain är lysande som Molly, hon ÄR Molly. Idris Elba blir hennes förtrogne, som advokaten Charlie. Elba är alltid solid. En klippa. Hans röst är som en trygg fyr. Varför blir han inte nye Bond?? Låt oss lobba för det! Hear hear! Att göra biopic har sina utmaningar. Sorkin, som bygger sitt manus på Mollys egen bok, kryssar snyggt mellan kapitlen och håller farten uppe till största delen. Vi bjuds på återblickar från unga Mollys liv med en något ansträngd relation till pappan (Kevin Costner). Det går inte att låta bli att sympatisera med Molly. Precis som jag gjorde med Leo i The Wolf on Wall Street, som jag gjorde med Tompa i American Made. Dessa initiativrika lirare som tar chansen..även om de rör sig i lite shady gränstrakter.

Dagens biopic berättar således helt enkelt Mollys uppgång och fall. Och i Sorkins version blir det en alldeles formidabel underhållande stund. Även om filmen kanske är lite för lång. Som att Sorkin inte velat killa sina darlings. Jag njuter förvisso av varje replik som spottas fram, men hade inte gråtit om filmen hade trimmats ned med en 15-20 minuter. Chastain och Elba funkar kanoners ihop, och för Sorkin var det kanske som att starta upp ett självspelande piano och förse det med sin lunta av smattrande repliker….?

Högklassig underhållning. För oss som gillar dialogdriven verbal action vill säga.

 

I SoF-poddens #125 snickesnackar vi lite mer om dagens alster. Kanske jag är lite mer förförd än min kära kollega Fiffi. Lyssna själv!

Nov 29 2017

Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Maj 22 2017

Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.