Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Annonser

Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.