Blockers (2018)

Ännu en flåshurtig amerikansk komedi som skjuter från höften och satsar på under-bältet-humor!?
Ja, kanske lite. Men vänta, döm inte ut den helt. Märkligt nog finns det också något som tilltalar med den här rullen. Kan det kanske bero på att regissören är en kvinna, Kay Cannon, mest känd som producent till Pitch Perfect-rullarna? Kan det rentav vara så att hon hittat en bra nivå på underlivshumorn? Som gör att den inte framstår som superduperklumpig och brutal? Jag är böjd att lansera den teorin. Ramhandlingen är annars att tre tjejbästisar planerar att förlora oskulden på självaste prom night! Oj!

När de minst sagt spattiga och rätt ocoola föräldrarna får reda på detta, tar det hus i h-e, paniken slår till och de bildar en märklig allians som bestämmer sig för att stoppa tilltaget. Främst genom att stalka döttrarna genom festnatten. Det hela är såklart dömt att misslyckas. Fast det går ju åt helvete med ganska underhållande scener givetvis. Leslie Mann som trions mamma-förälder är förstås lysande i komedier. Men det visste vi ju redan. Rullens överraskningar står istället John Cena och Ike Barinholtz för! Som två röjiga och stissiga farsor utan koll på läget. Men med goda hjärtan! Cena håller sakta men säkert på att blir en stabil skådis med lagom portion självironi. Kommer han någon gång upp i Dwayne Johnson-klass? Oklart. Men bra jobb här. Barinholtz har mest synts i biroller, ofta inte av den goda och smarta typen. Här får han glänsa lite med akward humor. Sådan som jag gillar.

Föräldrar i fokus, men också tonvikt på döttrarna. Som kanske ändå inte passar in i den där mallade ramen om hormonstinna tonåringar som bara tänker på sex när det ska partajas. Även om det ju är lite av rullens förutsättningar när filmen börjar. Motsägelsefullt? Ja kanske. Men bland alla flåshurtiga, och ibland väldigt roliga, scener…finns också lite allvar insmuget. Och inte av sådan art att man behöver spyhink i parti och minut för den påklistrade moralen.
Förvånansvärt underhållande.

 

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

12 Rounds (2009)

Behöver filmvärlden ytterligare en rättrådig, viljestark och vilt sluggande polis som ränner runt och räddar allt och alla? De flesta av oss svarar säkerligen nej, tex har ju John ”Die Hard” McClane i Bruce Willis skepnad redan klarat av allt detta.
Men finske regissören Renny Harlin tycker annorlunda och ger oss den styltige snuten Danny Fisher i actionäventyret 12 Rounds.  Jag har ofta undrat vad som egentligen har hänt med just Harlin. Denne långe, blonde, finne som på ett kaxigt sätt stått för rejäla actionrökare som Die Hard 2, Cliffhanger, Deep Blue Sea, den helt underskattade piratfilmen Cutthroat Island samt den tuffaste av dem alla, Long Kiss Goodnight med en lysande Geena Davis i huvudrollen.

Alla dessa filmer bra exempel på Harlins talang och sinne för tempofyllda scenkonstruktioner. Ett tag låg Harlin säkerligen rätt högt upp på attraktionslistan när det gällde regissörer i Hollywood. Ett par snedsteg senare (Driven, Mindhunters, The Covenant) verkar det som om han fört en rätt tynande tillvaro farligt nära B-filmsträsket. Därför var förvåningen rätt stor när denna film plötsligt uppenbarade sig som från ingenstans. Och detta med en ganska rejält tilltagen budget.
Nästan som i fornstora dagar.
Eller?

Synar man 12 Rounds lite i sömmarna så ser man dessvärre att det inte riktigt håller ihop. Här bjuds vi historien om den unge polisen Danny Fisher (John Cena) som tvingas leka katt- och råtta-lekar med den sluge mastermind-hjärnan Miles Jackson (Aidan Gillen), en förrymd brottsling som nu ska hämnas på snuten Fisher för gamla oförrätter. En bra sätt att börja är (såklart) att kidnappa polis-flickvännen och hota med omedelbar avlivning om inte vår hjälte ställer upp diverse utmaningar och tokigheter.
Redan här börjar ni ana att ni känner igen historien va? Som om någon ung manusnisse på ett ganska plumpt sätt försöker planka det bästa av Die Hard 3 och Speed och baka ut det till något annat.
Polisen Fisher tvingas runt i New Orleans (rätt snyggt fotat) för att utföra diverse utmaningar, som bombdesarmering och hindrande av skenande spårvagnar! Bakom allt detta kan man rätt snart ana att det ligger en annan plan och lurar från den illvillige skurken Jacksons hjärna.

Det ska direkt sägas att filmen har en rätt snygg yta och lite tokroligt tempo.
Harlin bygger sin film runt actionsekvenserna, stannar inte upp i onödan och väljer att hasta över det ganska mediokra och totalt icke-trovärdiga manuset (som att en brandbil ”råkar” stå kvar i  en gränd där den parkerades tjugo minuter tidigare…). Det går heller inte att komma ifrån att valet till huvudrollen, snuten Fisher, inte är helt optimalt i wrestlaren John ”jag vill bli skådis” Cena´s skepnad. Fyrkantigt värre, och då menar jag inte bara hans haka…

Övriga roller göra sig icke något större besvär att utmärka sig, det är rätt lojt och fantasilöst spelat överlag. Självklart har Fisher en sidekick-kollega som det bollas räviga repliker med och tjafsas lite halvt engagerat. Ni alla som skådat Speed vet ju var sådana kollegor brukar hamna i slutändan när det drar ihop sig.
Jag vet inte om Renny Harlin hade räknat med att detta skulle vara hans biljett tillbaka till eliten i Hollywood, i så fall har han troligen räknat lite galet, den här rullen är inget att skryta med på sitt cv direkt.  Även om en film mycket väl kan vara osannolik och fantasifull så måste den ändå innehålla en sorts tyngd som gör att man kan köpa det som händer rakt av. Som i Die Hard-serien ungefär. Harlin har ju haft förmånen att få skapa en av de bästa i den serien, så därför känns det lite konstigt att han inte lyckas här.

12 Rounds har väl sina förtjänster som B-action med ambitioner, men lufsiga skådisinsatser och ett sällsynt svagt over the top-manus ställer till för Harlins slutprodukt.

Action med B-smak trots en del snygga sekvenser.

Betyget: 2/5