recension: Nothing Like the Holidays (2008)

nothing_posterVi har haft filmer om den vita medelamerikanens julvedermödor. Vi har haft film om den svenska radhusjulen. Vi har haft fantasifulla juläventyr i förorten. Vi har haft julstök hos afro-amerikanska familjer. Vi har haft italienskt på menyn.
Men hur ofta har vi jultider i filmform hos den spansktalande delen av USA?

Här kommer därför en liten dänga om hur det går till när puertoricaner boendes i Chicago ska fira jul. Som vanligt är det stor familjesammankomst på programmet. Husfar Edy (en trivsam Alfred Molina) och frun Anna (Elizabeth Peña) väntar hem vuxna barnen lagom till jul. Plus lite annat löst folk i form av kusiner och vänner. Vi har sonen Jesse (Freddy Rodriguez) som kommer hem från soldatlivet, vi har andra sonen Mauricio (alltid sevärde John Leguizamo) på besök från New York med sin snobbiga fru Sarah (Debra Messing), dottern Roxanna (Vanessa Ferlito) som försöker göra lyckan i Hollywood. Och så finns knaskusinen Johnny (Luis Guzman) förstås, sidekicken med total avsaknad av takt och ton.

Det rustas för middag och familjehäng under ett par dagar, men det kör ihop sig ordentligt när alla har problem i nån form som kommer att luftas under de här dagarna. Och vad är det pappa Edy bär på för mystisk hemlighet? Droppen kommer när plötsligt mamma Anna deklarerar att hon tänker lämna Edy efter helgerna! Stor kalabalik. Lägg till detta allmänt babbel från alla, tjafs om det mesta, ett träd som ska sågas ned, Edy som vill att sonen Jesse ska ta över hans matbutik, Sarah som inte vill ha barn…till Annas stora ilska, Edy´s anställde Ozzy (Jay Hernandez) som plötsligt börjar limma på Roxanne….och dessutom plågas av händelser från förr.

Nothing Like The Holidays

far i huset är en gemytlig typ!

Ja, man får således en jul the spanish style.
I Chicago med snö och blinkande lampor. Det sjungs rasande fräsiga jultunes i upp-poppade former. Lite annorlunda, men ganska trevligt och harmlöst. Vill man vara lite gnällgubbe kan man lugnt påstå att regissören Alfredo De Villa tar i så det knakar när det gäller klyschigheter om latinamerikanska storfamiljer. Inget nytt under solen där. Men det kan man strunta i.

Ett nöjsamt persongalleri, en ganska tunn story som kläs i bästa julskrud och så är det väl bra med det.
En mystrevlig bagatell som inte gör bort sig.
Feliz Navidad!

Annonser

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s