Tema Western: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Filmen som möjligen är känd för i första hand två detaljer;
Burt Bacharach´s slagdänga Raindrops keeps fallin´ on my head…(ni som inte vet vad jag pratar om spotifyar snabbt Regnet det bara öser ned med tex Siwan Malmkvist så klarnar det snart)…och så en av filmvärldens kanske snyggaste slutscener. Ever.

Vi snackar alltså ytterligare mytiska legendarer från the old west här.
Eller rättare sagt två, Butch Cassidy och the Sundance Kid (egentligen Robert LeRoy Parker och Harry Longabaugh) ledde det ökända the wild bunch (nej ingen koppling till DEN filmen…dock bytte man namn på gänget i den här rullen till the hole-in-the-wall gang för att inte förväxlas med Peckinpah´s film och skapa förvirring…hänger ni med?) och höll till i trakterna Wyoming och Idaho runt 1896 där de ägnade sig åt bankrån och tågrån. Likt alla andra notoriska banditer skapades myter och rykten och snart var ligan ökända från kust till kust. Rånen fortsatte under åren precis innan 1900 då lagens män började närma sig obehagligt snabbt och de två huvudpersonerna fann det för gott att fly landet, och hamnade i Bolivia strax efter sekelskiftet.

Svårigheter att hålla sig på rätt sida om lagen ledde naturligtvis till återfall i bankrånarbranschen och strax var de också efterlysta i Sydamerika där kulmen nåddes i november 1906 då de omringades och belägrades av den Bolivianska armén och till slut sköts till döds efter en längre eldstrid.
Eller..?

läget kärvar även på sydligare breddgrader

Konspirationsteorier talar ju nämligen om att de båda i själva verket överlevde, att det var andra män som dog, och att de i hemlighet tog sig till USA igen för att leva återstoden av sina liv i stillhet. Deras gravar i Bolivia har aldrig hittats och spär ytterligare på myten. Visst är det här en perfekt historia att göra film på! Precis vad regissören George Roy Hill (Blåsningen) tänkte, lät manusförfattaren William Goldman tota ihop en mustig och ganska publikfriande historia som placerade de två rånarna snarare i trivselfacket än i det kallhamrade skurkfacket.

In med två stjärnor i huvudrollerna, den etablerade Paul Newman och den rätt nye men populäre Robert Redford. Båda givetvis med karisma och charm. Dagens historia kastar sig egentligen rätt in i legenden om de två, de är etablerade rånare, efterlysta och redan omnämnda i diverse salonger. Det bjuds på tågrån av den mer lättsammare sorten där Newman som den jovialiske Cassidy hellre pratar med sina offer än viftar med puffran. The Sundance Kid (Redford) är lite mer bister, men skjuter naturligtvis inte oskyldiga i onödan.

Mellan sina uppsluppna rånaräventyr förlustar sig våra ”hjältar” på lokala bordeller och stamhak där de tas emot och skyddas. The Kid har också en kärlek han gärna träffar, lärarinnan Etta (Katharine Ross), vilken också blir den som kommer att följa med duon när flykten går mot Sydamerika.

Hill satsar på mer på drama, romantik och äventyr än en ren western men visst förekommer de traditionella inslagen som ändå förlänar den etiketten att hamna i denna genre. Historien knatar på, Newman och Redford framstår som ett par glada gamänger och egentligen vill man ju bara att de ska få dra sig tillbaka och njuta av det liv de båda ofta diskuterar och drömmer om. Gamla synder försvinner dock inte så lätt och plötsligt återstår bara att lämna landet som ett alternativ. Via New York går resan mot Bolivia där nytt liv alltså ska börjas. Snart är dock rån levebrödet igen, men inte ens ett par sådana charmpellar som Newman och Redford tycks kunna hålla sig undan lagen…och så är vi framme vid den klassiska slutscenen…

Inte på långa vägar så rå och brutal som The Wild Bunch, och inte så traditionell westernaktig som De Sammanbitna, men väl en rejäl dos äventyr och drama med westernstämpel. Redford i rollen som Sundance Kid får gott om tillfällen att visa upp färdigheterna med sin revolver och bankrån är ju alltid bankrån, oavsett i vilken (charmig) form de än kommer. Newman och Redford passar perfekt som leading men i denna muntra historia, trots att de faktiskt bara var andrahandsval till rollerna då Steve McQueen och Warren Beatty först fick erbjudandet men tackade nej av olika orsaker.

Stor framgång på biograferna således, med sången som dragplåster och en historia som tilltalade de flesta. Om än kanske ganska tillrättalagd i manus, bla skojar man också till det i förtexten genom att hävda att det som utspelas ”i ganska stor utsträckning är sant”. Lite hejsanhoppsanvinkel då och då alltså. Nominerad till 7 Oscar vid galan 1970 och lyckades dra hem hela 4 stycken; för bästa manus, foto, originalsång och filmmusik.

trivsam trio på äventyr

Noterbart i avdelningen kuriosa är att Mexico fick föreställa Bolivia vid inspelningen, och att alla utom Newman, Redford och Ross, blev sjuka i den ökända maginfluensan ”Montezumas Hämnd”. Trion satsade på sprit och läsk istället för att dricka vatten…! Vidare blev den verklige Butch Cassidy´s syster Lula Parker inbjuden till inspelningen och imponerades av hur verkligt både manuset och Paul Newman porträtterade Butch som person. Extra bonus; vänner av Sam Elliott håller ögonen öppna i början på filmen då han här begår sin långfilmsdebut i en  miniroll.

Butch Cassidy and the Sundance Kid är trots sin lite ovanliga form en westernklassiker att räkna in i samlingen. En skröna som möjligen är mer underhållande än spännande, men likväl sevärd i denna genre. Helt klart mer salongsvänligt Robin Hood-aktig i sin framställning av ett par av westernerans allra mest kända brottslingar. Rekommenderas, och då inte bara för den inbitne westernälskaren.

5 kommentarer på “Tema Western: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

  1. Erkännande: jag har aldrig sett den här, men efter din fina text känns det som att det borde bli av. Finns det någon brytpunkt upplever du när man börjar framställa western-karaktärer som genuint otrevliga och inte som du beskriver här: tjuvar som ändå är schyssta och har hedern på ett sätt i behåll?

    Gilla

    • Japp, den borde du absolut se. Kul att du uppskattade texten! 🙂

      Jag kan nog inte säga att jag hittat någon brytpunkt ännu faktiskt…att de skulle fraställas mer hyvens under 50- och 60-talet känns ju nästan givet (med tanke på de patriotiska vindar som blåste i filmbranschen)…men även senare alster har ju tagit fram det goda i tjyvarna och revolvermännen trots allt..tex Clint i ”Unforgiven”… Vi får se om vi hittar något fall som skiljer sig i mängden ju längre temat rullar på under hösten… 😉

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.