Det våras för sheriffen (1974)

Nu får vi ha lite nostalgi här i filmbloggen igen.
29 spänn på Willys i somras ger mig plötsligt den möjligheten en mörk kväll i oktober när jag velar lite mellan titlarna.

Våren 1976 hade jag börjat smyga på bio lite sådär utan föräldrarnas sällskap, låt vara med bästa polaren Björte (som senare flyttade till Göteborg och blev go gubbbe) och låt också vara att det mestadels rörde sig om filmer med elvaårs-gräns. Hur som haver föll valet en kväll på dagens alster. Vi visste inte mycket om Mel Brooks, vem han var och vilken sorts stämpel han skulle komma att sätta på amerikansk komedi. Men tusan vad kul det var! Och i westernmiljö också! Jag som dåvarande (och nuvarande) westerndåre njöt av galenskaperna, även om det i ärlighetens namn var lite si och så med westernkänslan, speciellt i slutet.

Ingen ska påstå att vi var direkt missnöjda efter filmen då vi sakta strosade hem till förorten den kvällen.

Under årens lopp har ett antal nya tillfällen dykt upp då det givits möjlighet att åter stifta bekantskap med galenskaperna, men nu är det länge sedan. Tills nu då.

Det är inte svårt att tycka om Brooks egna tolkning av vilda västern. Han bygger de galna infallen och dåtidens möjligen känsliga skämt om rasism runt en ytterst simpel handling om att en slug och skum typ vill ha bort invånarna i en liten stad där järnvägen ska dras fram. För att få invånarna att lämna staden tillsätts en svart sheriff som förhoppningsvis ska vara droppen för de kräsna medborgarna (som alla f.ö. heter Johnson i efternamn!) Sheriffen har dock ett och annat ess i rockärmen och hjälper istället staden mot de lömska järnvägsbyggarna.

Hejdlöst med enkla men effektiva skämt, både bildliga och i dialogen. Tack vare ett utmärkt extramaterial på skivan får man också ta del av Mel Brooks egna tankar om filmen såhär ganska många år efter, och det visar sig att filmbolaget mer eller mindre gav Brooks helt fria händer att skapa sin film med vilka skådespelare han ville. Det enda Brooks tvingades stryka var ett grovt sexskämt om färgade, men i övrigt passerade all humor förbi den moraliska filmbolagscensuren (inklusive den ökända pruttscenen vid lägerelden…något som Brooks för övrigt hävdar är första gången ett pruttskämt används så visuellt i amerikansk film..)

Och det är nånstans där som just framgången med den här filmen ligger, även så många år efteråt. Det är en friskhet och en rebellisk uppstudsighet mot just westernandan och myten. Brooks drar sig inte för att skämta grovt om kvinnor och män, inte heller att föra in en ny sorts stil i humorn som bryter hela mönstret. Ta bara sista delen av filmen, som ju egentligen blir helt utflippad! Tänk då att detta var mitt i 70-talet och dagens alla möjliga sätt att konstruera film inte alls var ”normalt”. Just Brooks sätt att lite banbrytande sätt att göra narr av sin egen historia känns även nu synnerligen förtjusande.

Cleavon Little, formidabla Madeline Kahn (hennes 15 minuter of fame i filmen är stor komedi), sköne Slim Pickens, Brooks pålitlige samarbetspartner Gene Wilder och så Brooks själv som skogstokig guvernör, ser alla till att det blir löjligt roligt hela vägen fram till den stora finalen. En av Brooks stora plus var att han inte drog sig för att häckla känsliga saker, som rasism och nazisterna för att nämna några.

Det våras för sheriffen måste ses som en av de stora föregångarna till sådana mer moderna filmer som tex Den nakna pistolen och Hot Shots eller varför inte Titta vi flyger. Alla har de en humor som står att hämta i denna sköna gamla 70-talare. Här är det löjligt, simpelt och inte direkt subtilt. Skämten håller kanske inte toppklass idag, men det är friskt och framför allt underhållande.
En njutbar nostalgitripp.

”Mornin’, ma’am. And isn’t it a lovely mornin’?”
”Up yours, nigger.”