Etikettarkiv: Richard Donner

Aug 15 2013

Sommarklubben: The Goonies (1985)

Men titta vad man kan hitta om man gräver tillräckligt långt in i sitt (ostädade) filmarkiv en sommarkväll när semestern precis håller på att rinna ut i sanden!

En gammal dänga från det snurriga, pastelliga, 80-talet!
Och märk mina ord, de görs inte som de gjordes en gång i tiden…de här putslustiga rullarna med tönthumor och flåsig action i bästa matinéstil.

Och hallå, här behöver man inte vara en ung spjuver för att uppskatta historien. Det går bra att vara en barnslig vuxen också. Spielbergs ande vilar naturligtvis tungt över historien då han varit i farten med både story och producerande.
Richard Donner svarar för frisk regi och allt är sådär amerikanskt äventyrligt så att man egentligen borde sucka åt alla klyschor och förutsägbarheter som rullas upp utan en tanke på logiken.

Men vaddå, det är ju underhållande för bövelen!
Och kolla in kidsen i rollistan; en ung Sean Astin, pålitlige Corey Feldman, virrpannan Jonathan Ke Quan (som förvisso var lite FÖR skrikig i Indy 2) OCH….en tanig Josh Brolin som storebrorsa! Hur kul är inte det då!? Lägg till Robert Davi och Joe Pantoliano som båda verkar skoja sig igenom filmen som luriga skurks med sin minst sagt märkliga skurkmamma (Anne Ramsey).

Det är äventyr, skattjakt, 80-talseffekter, lite sköna blinkningar åt Indiana Jones och bara sådär generellt skojigt att man köper det hela som en glad bagatell. I en tid då man vände sig till sådana som just Spielberg, och kanske en Chris Columbus, för att stöpa det hela i den speciella patenterade formen som gällde för Hollywoods ungdomsäventyr.

The Goonies blir också som ett kärt återseende från ett årtionde när filmtekniken inte badade i fullständig CGI och när det räckte alldeles perfekt med lagom skämmiga repliker, lite fartig salongsaction och en drös gott humör. Filmen skulle förmodligen aldrig ha gått att göra idag. Men det är ju också skitsamma, när man då och då kan återvända till dessa svunna tider!
Äventyrligt 80-tal i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Jul 1 2011

16 Blocks (2006)

Bruce Willis har sin välförtjänta plats i filmvärlden som förste gestaltare av en sliten slusk, helst med alkoholmissbruk och med för jävliga kläder…fast utrustad med ett sällan skådat patos och ett hjärta av guld.

Möjligen kan han utmanas av Mickey Rourke i vissa lägen, men annars är det Brucans hemmadomäner. Här har man dessutom kastat på honom en gräslig musche som lök på laxen.

Som suputsnuten Jack Mosley får han en morgon det till synes enkla uppdraget att frakta det gnällröstade vittnet Eddie Bunker (Mos Def) från häktet till domstolen, normalt sett en händelselös och föga upphetsande  liten tur på runt 16 kvarter. Vad Mosley dock kommer att bli varse är att Bunker har bevittnat något alldeles extra i fulpolisutövande, något som gör att ett par av stadens rejält skumma poliser inte alls vill att vittnet ska nå rätten levande. Dessvärre riktigt illa när det visar sig att Mosleys polarpolis Nugent (David Morse) leder det ruttna polispacket.  Bättre fly än illa fäkta passar rätt bra här och det är precis vad Jack och hans vittne gör, till skurksen stora vrede.

Richard Donner vet hur hantera action från tiden med Dödligt Vapen-filmerna, och tillsammans med Willis visar han hur en gammal hederlig actionslipsten ska dras. Historien i sig är busenkel, på gränsen till banal, men invävt i ett sorts gammalt skönt western-mönster blir det rätt ok ändå.

Donner kan sina scenlösningar och låter dessutom staden New York spela en av huvudrollerna med sina många folkmyller och kvarter befolkade av diverse löst folk som hela tiden verkar springa i vägen alternativt erbjuda visst skydd. Under den stirriga flykten hinner både en och annan hemlighet avslöjas, Eddie pytsa ur sig putslustiga vardagsfilosofier och påverka Jack till att möjligen ta tag i sitt nedsupna liv. Det blir givetvis en småtraditionell buddy-historia mot slutet, Jack kommer på listigheter och manuset är precis så förutsägbart som det bara ska vara i den här genren.

David Morse är naturligtvis lysande som evil cop här, synd egentligen att denne engagerande skådis oftast får ikläda sig fulrollen i de filmer han medverkar i, men å andra sidan gör han det alltid bra. Mos Def som Eddie må vara vansinnigt enerverande till en början, med sin hemska röst, men vinner på poäng ju längre filmen rullar på. Och Willis…tja han är ju Bruce Willis…även om han går på halvfart. Det räcker så.

16 Blocks är egentligen en typisk mellanfilm i genren, regisserad av en man som säkert kan göra det i sömnen om så vara skulle. Utmaningar saknas nästan helt i manuset som ändå innehåller rutinerad spänning och stilsäkra övningar och som återtittsfilm är den helt ok, och lika snabbt glömd efteråt.
En vardagskvälls-avslutare.

”You know, when I woke up this morning, I didn’t expect to be trading nine millies with my friend.”

Maj 19 2011

Maverick (1994)

Vissa filmer är värda att återvända till då och då.
Som en gammal kompis, en sorts bekantskap där man kan hitta nya små guldkorn varje gång.

Här en film som med jämna mellanrum rullar på tv-kanalerna, men är man en riktig westernnörd ser man den naturligtvis från en väl vårdad dvd-skiva för att slippa alla förbannade reklamavbrott stup i kvarten (gör man inte det med alla filmer förresten!?!)

Det bästa med Maverick är utan tvivel att alla verkar ha haft en rejält jolly good time när de gjorde den här rullen. Trion Mel Gibson, James Garner och söta Jodie Foster tävlar egentligen om att trolla fram oneliners under den tid de syns i bild. Att kalla den en western kanske i själva verket är lite missvisande, mer en skojarfilm i westerniljö.

Storyn om Maverick (Gibson) som behöver pengar till en förestående pokertävling med stora summor i potten är riktigt nöjsam, en sorts enklare variant av roadmovie där han slår följe med den vackra men helt opålitliga Annabelle (Foster) och den rättrådige sheriffen Cooper (Garner). Under resan hinner både indianer och allsköns opålitliga människor komma i sällskapets väg. Humorn är frisk, kommentarerna rätt sköna och kemin mellan Gibson och Foster ligger som en liten extra bonus.

Filmen bygger ju på den omåttligt populära tv-serien med samma namn från slutet av 50-talet, då med Garner i huvudrollen som just Brett Maverick, men i övrigt är storyn uppenbarligen helt ny där endast vissa karaktärer behållits i manuset.

Richard Donner regisserar rutinerat och avslappnat, och det roliga är att hålla utkik i de små birollerna då man kan få se både Danny Glover och Corey Feldman skymta förbi och när det handlar om Glover/Gibson och Donner så  känns den tydliga blinkningen till Dödligt Vapen-filmerna speciellt kul. Alla älskare av country bör också glo lite extra under pokertävlingen mot slutet då en hel hoper av mer eller mindre kända amerikanska countrystjärnor skymtar förbi i små roller.

Maverick visar upp en Gibson i fin form, Foster i strålande form och en story man med lätthet sväljer vilken kväll som helst som en glad bagatell. Lite pang-pang men med huvudvikten på humorn och lurendrejeriet. Extra kul också med det ständiga käbblandet mellan Garner och Gibson som mynnar ut i en skön tvist. Westernskoj i trivsam form!

”Well, now, I bring all sorts of plusses to the table. I hardly ever bluff and I never ever cheat”

Dec 16 2009

Scrooged (1988)

Dickens gamla fina utslitna ”A Christmas Carol” har säkerligen gestaltas i så många versioner att det bara känns jobbigt att tänka på det. Här kommer Scrooged, eller ”Spökenas hämnd” som den så katastrofalt fick heta vid den svenska premiären juldagen 1988, en amerikansk flåshurtig modern version av temat om den elake och gnidne chefen som får sig en riktig läxa på självaste julafton. Historien förfluyttad till ett tv-bolag där besserwissern och den inte helt ödmjuke Frank Cross regerar, tvingar sina anställda att jobba övertid och sparkar folk till höger och vänster. Precis när Cross är i sitt esse så får han då veta att tre spöken kommer att besöka honom vid olika tillfällen för att visa honom vissa saker…

Det är plumpt, det är ett råfläskande med dumhumor och det är galet värre. Cross tas med på en ganska olustig resa, där det mitt bland all slapstick och elak humor döljer sig ett uns av vemodighet och gamla sorger. Nu stannar inte regissör Richard Donner upp speciellt länge vid dessa händelser utan öser hellre på med simpel humor och välkrattade maneger. Trots sitt billiga yttre tycker jag detta är skönt underhållande, vilket jag också är ganska ensam om ifall man ser till det allmänna omdömet. Scrooged är en film som man antagligen tycker är rätt kul eller hatar. Vad som gör den underhållande just i min dvd-spelare är att den är så over-the-top och svulstig i sitt utförande så att det inte går att värja sig. Så amerikansk och spelande på de berömda känslosträngarna som passar för julen modell smaklös. Och smaklösheten behöver få finnas där gott folk, sida vid sida med det snygga och sofistikerade. Slapsticken är ofta hård och våldsam och varvas med skämt av lägre nivå. Dickens hade antagligen muttrat surt om han sett hur hans verk behandlas här.

ja..han tittar på just dig!

Bill Murray, vid den här tiden rätt stor komedistjärna efter succén med Ghostbusters, gör sig av någon lustig anledning väldigt bra som den elake Cross. Eller kan det vara att Murrays osvikliga talang för svart sarkasm och det snygga sättet att glida undan varje form av eftertänksamhet passade sig särskilt bra här..? I rollistan backas Murray upp av idel kända namn från 80-talet; John Forsythe, John Glover, Robert Mitchum, David Johansen, Carol Kane, Bobcat Goldthwait (och ja: med lika illa röst som vanligt) och Karen Allen som Cross gamla kärleksintresse Claire.

Scrooged är enkel. Inga konstigheter eller utmaningar i manuset. Humorn ligger på det breda planet och kantrar ofta över i too-much. Trots detta är det en frejdig och munter tillställning som får ses för den den okomplicerade underhållning den vill vara. Murray snackar och går på med sin patenterade humor (vilket också visar att han är rätt man till den här rollen), får sina mothugg, sin beskärda del av vikten att veta hut och sedan blir alla nöjda och glada. Löjligt enkel film som tilltalar det rebelliska barnet i mig. Svälj med mycket julmust så går det ner ganska smärtfritt!

Julfaktor: Hög! Det utspelas på julafton, är en Dickens-julsaga, lite snö syns här och där och naturligtvis är filmen också begåvad med en lagom sliskig sång till eftertexterna; ”Put a little love in your heart” med sköna Annie Lennox röst. Kom igen! Vad mer vill du ha i väntan på tomten!??!