Pixels (2015)

pixels_pacman_0Alla älskar att bara hata Adam Sandler.
Hej oförtjänt tycker jag, då mannen ändå varit med i ett antal rullar med fin mysfaktor. Liksom han gjort ett par rejäla sunkrullar, det ska man icke glömma.

Men att han skulle liknas vid spetälska i filmvärlden känns lite taskigt.
Eller också är det bara jag som gillar snubbens humor. När han får till det.
Idag teamar han upp med regissören Chris Columbus. Kan nåt gå fel då? Columbus, en rutinerad räv som givit oss alster som Ensam Hemma, Harry Potter, Mrs Doubtfire. För att nämna några. Ingen kaninskit där direkt.

Och, det går faktiskt, FAKTISKT, inte fel här heller. Förutsatt att man är lite på ”det” humöret alltså.
Sandler gör en..Sandler-gubbe, vitsig, finurlig och gammal champion i tv-spel på 80-talet. Nu en vanlig svennebanan som jobbar som kabel-tv-installatör. Bäste kompisen Cooper blev USA:s president och ser ut som Kevin James! Hoppsan! Ytterligare en anledning för belackarna att såga filmen. Lägg till detta Peter Dinklage som kaxig…tja…småväxt man, Sean Bean som bister britt och Michelle Monaghan som militärsnyggo.

En laguppställning som ger sig i kast med den kalasknasiga storyn om att jorden invaderas av främmande makt medelst gamla arkad-tv-spelsfigurer…med Donkey Kong och Pac Man som superbadass!!! What!??! Varför?? Det finns såklart en lagom knäpp förklaring till det också….ack det gamla 80-talet kommer tillbaka och biter oss i baken på det mest oväntade sätt…haha!
Låter det knasigt!? Det ÄR knasigt!! Superknasigt!

Pixels-2

förklara detta..den som kan.

Men, Columbus får ordning på kaoset och ur detta spinner en rätt trivsam och småkul historia fram. Med snygga effekter. Mest kul för oss som var unga på 80-talet? Tja, kanske. Alla referenser i skämten. Alla liknelser som får nostalgivibbar att flyga genom luften. Skämten är SÅKLART låga och lättköpta…men kom igen….VAR passar det bättre om inte i en sån här film om…TV-SPELSFIGURER ON RAMPAGE!

Den som letar mening och djup i filmtittande…letar självklart vidare.
Vi andra fnissar lite lagom förtjust åt tönterierna som pågår..och kom igen..Sandler är ändå rätt lugn idag!

Trevlig tramsstund på riktig knasbollestory!
Ibland behövs sånt också.

 

Sommarklubben: The Goonies (1985)

Men titta vad man kan hitta om man gräver tillräckligt långt in i sitt (ostädade) filmarkiv en sommarkväll när semestern precis håller på att rinna ut i sanden!

En gammal dänga från det snurriga, pastelliga, 80-talet!
Och märk mina ord, de görs inte som de gjordes en gång i tiden…de här putslustiga rullarna med tönthumor och flåsig action i bästa matinéstil.

Och hallå, här behöver man inte vara en ung spjuver för att uppskatta historien. Det går bra att vara en barnslig vuxen också. Spielbergs ande vilar naturligtvis tungt över historien då han varit i farten med både story och producerande.
Richard Donner svarar för frisk regi och allt är sådär amerikanskt äventyrligt så att man egentligen borde sucka åt alla klyschor och förutsägbarheter som rullas upp utan en tanke på logiken.

Men vaddå, det är ju underhållande för bövelen!
Och kolla in kidsen i rollistan; en ung Sean Astin, pålitlige Corey Feldman, virrpannan Jonathan Ke Quan (som förvisso var lite FÖR skrikig i Indy 2) OCH….en tanig Josh Brolin som storebrorsa! Hur kul är inte det då!? Lägg till Robert Davi och Joe Pantoliano som båda verkar skoja sig igenom filmen som luriga skurks med sin minst sagt märkliga skurkmamma (Anne Ramsey).

Det är äventyr, skattjakt, 80-talseffekter, lite sköna blinkningar åt Indiana Jones och bara sådär generellt skojigt att man köper det hela som en glad bagatell. I en tid då man vände sig till sådana som just Spielberg, och kanske en Chris Columbus, för att stöpa det hela i den speciella patenterade formen som gällde för Hollywoods ungdomsäventyr.

The Goonies blir också som ett kärt återseende från ett årtionde när filmtekniken inte badade i fullständig CGI och när det räckte alldeles perfekt med lagom skämmiga repliker, lite fartig salongsaction och en drös gott humör. Filmen skulle förmodligen aldrig ha gått att göra idag. Men det är ju också skitsamma, när man då och då kan återvända till dessa svunna tider!
Äventyrligt 80-tal i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2

Ensam Hemma (1990)

Frågan är vilket som är mest osannolikt med den här filmen; att två föräldrar liksom bara kan glömma bort ett barn och resa tvärs över jordklotet innan de kommer på det?
Eller att två rätt hänsynslösa brottslingar åker på spö av en liten knatte så det stänker om det..?
Hur som helst, den första filmen om unge Kevin McCallister är en sorts blandning av skönt sliskig amerikansk moralpredikan och våldskomik som passar sig i familjesammanhang.

Kevin (Macaulay Culkin) blir helt osannolikt kvarglömd hemma i förortsvillan när resten av familjen och släkten åker på julresa till Paris!
Först njuter såklart den unge spjuvern Kevin av att plötsligt ha föräldrafritt och syskonfritt på samma gång.
Efter ett tag börjar dock längtan efter familjen smyga sig på, men då får Kevin istället nya problem. De råbarkade inbrottstjuvarna Harry (Joe Pesci) och Marv (Daniel Stern) har familjen McCallisters hus i blickfånget och tänker länsa det på alla saker av värde.
Vad de dock inte räknat med är att unge Kevin är hemma och kommer att ge dem en match som heter duga.

en knatte och hans gran

Ska man bara se en film i Ensam Hemma-serien så ska det naturligtvis vara denna första film.
Här känns fortfarande fenomenet med en lillgammal grabb som ger stora vuxna män rejält med stryk ganska fräscht och underhållande.
Kevin inser att han måste förvandla sitt hus till ett ointagligt fort, och när fulingarna väl tar sig in väntar diverse obehagliga överraskningar på dem.
En del scener är hysteriskt roliga och man kan riktigt känna hur smärtsamt det drabbar Harry och Marv.

Regissören Chris Columbus har god hand med hantverket och lyckas varva våldskomiken med lagom mycket sliskig julsentimentalitet. Samtidigt som Kevin försvarar familjens hus följer filmen mamma Kate som gör allt för att ta sig hem till sin kvarglömde minsting.
Precis som vanligt i amerikanska komedier så saggar tempot mot slutet av filmen. De bästa scenerna finns i början och mot slutet kan man inte annat än tycka att Harry och Marv helt enkelt borde ge upp och åka hem.

Ensam Hemma var en ordentligt frisk fläkt när den dök upp precis i början på 90-talet och unge Macaulay Culkin spåddes en lysande framtid, som dessvärre gick ordentligt i stå och han lär nog alltid få finna sig i att bli förknippad med den här rollen som uppfinningsrik knatte med listiga idéer om hur man bäst tar hand om lömska tjuvar.
Trots sitt stundtals våldsamma innehåll är det en rätt trivsam och skojig osannolik skröna som kan ses tillsammans med barnen. Snön faller snyggt och de blinkande ljusen på husen ramar in berättelsen i myspys och julkänsla. Givetvis ställs allt tillrätta mot slutet och ingen lär missa filmens stora julmoral, att familjen är viktigast av allt oavsett vilka dispyter man än må ha.

Annars kan man strunta i Hollywoods julmoral och bara tycka att det är rätt kul att se en vuxen man få ett strykjärn i skallen.

Julfaktor: Mycket Hög. Här fullkomligt dräller det av snödrivor, lampor, julgranar, husbelysning julmusik och sensmoralen att familjen är det viktigaste som finns, speciellt i dessa tider. Avsaknaden av en tomte uppvägs i viss mån av två mer elaka…eh…pysslingar, kanske…