återtitten: Casino (1995)

Tre timmar med Scorsese, hans älskade 70-tal, Robert De Niro med STIL och en som vanligt GALEN Joe Pesci. Kan det bli bättre? Ja, lite…lägg till en FENOMENALT agerande Sharon Stone också och DÅ blir det nog nästan inte bättre!

Som en rörig (men NJUTBAR) blandning av Gudfadern, Maffiabröder, Donnie Brasco och den där stekheta dialogspänningen mellan Pesci och Robban som kunde avnjutas i Tjuren från Bronx. Mästerligt rattat av herr Scorsese förstås och han gör inte avkall en sekund på snygga detaljer, komiska vrångheter och ett voiceover som liksom bara glider som en superhet kniv genom smör och broderar ut galenskaperna.

Här berättas i synnerligen i yviga penseldrag om Las Vegas uppgång och fall som mecka för hardcorespelarna, eller rättare sagt innan Vegas blev Disneyaktigt turistmål för semesterspenderande medelsvenssons från förorterna. Gamblern och fixaren ”Ace” Rothstein (De Niro) får i uppdrag av maffian att skapa lönsamheter  åt ”firman” medelst på papperet laglig kasinoverksamhet i början av 70-talet. Marknad finns i form av spelare, lycksökare, prostituerade, knarklangare, skojare och banditer och mutade ämbetsmän. Vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när dåren och Ace tvivelaktige vän Nicky (Pesci) dyker upp i ökenstaden med drömmar om att bli påve i sitt eget lilla gangsterrike. Och varför skulle Ace dessutom tvunget få syn på snyggot och förförerskan Ginger (Stone)…? Bekymmer att vänta på alla fronter, lika säkert som att man sällan lämnar Las Vegas som en rik person.

Välspelat ut i varenda biroll, MUSTIGT, våldsamt, tragiskt engagerande och en Scorsese som kan det där med att skåda olyckan hos personer som tror sig kunna klättra på den krävande livsskolans stege. Brutalhård skildring av moraliskt förfall i snygga (nåja..) kostymer och glittriga klänningar. Samt användandet av ordet ”fuck” 435 gånger.
Classy rulle!

Ensam Hemma (1990)

Frågan är vilket som är mest osannolikt med den här filmen; att två föräldrar liksom bara kan glömma bort ett barn och resa tvärs över jordklotet innan de kommer på det?
Eller att två rätt hänsynslösa brottslingar åker på spö av en liten knatte så det stänker om det..?
Hur som helst, den första filmen om unge Kevin McCallister är en sorts blandning av skönt sliskig amerikansk moralpredikan och våldskomik som passar sig i familjesammanhang.

Kevin (Macaulay Culkin) blir helt osannolikt kvarglömd hemma i förortsvillan när resten av familjen och släkten åker på julresa till Paris!
Först njuter såklart den unge spjuvern Kevin av att plötsligt ha föräldrafritt och syskonfritt på samma gång.
Efter ett tag börjar dock längtan efter familjen smyga sig på, men då får Kevin istället nya problem. De råbarkade inbrottstjuvarna Harry (Joe Pesci) och Marv (Daniel Stern) har familjen McCallisters hus i blickfånget och tänker länsa det på alla saker av värde.
Vad de dock inte räknat med är att unge Kevin är hemma och kommer att ge dem en match som heter duga.

en knatte och hans gran

Ska man bara se en film i Ensam Hemma-serien så ska det naturligtvis vara denna första film.
Här känns fortfarande fenomenet med en lillgammal grabb som ger stora vuxna män rejält med stryk ganska fräscht och underhållande.
Kevin inser att han måste förvandla sitt hus till ett ointagligt fort, och när fulingarna väl tar sig in väntar diverse obehagliga överraskningar på dem.
En del scener är hysteriskt roliga och man kan riktigt känna hur smärtsamt det drabbar Harry och Marv.

Regissören Chris Columbus har god hand med hantverket och lyckas varva våldskomiken med lagom mycket sliskig julsentimentalitet. Samtidigt som Kevin försvarar familjens hus följer filmen mamma Kate som gör allt för att ta sig hem till sin kvarglömde minsting.
Precis som vanligt i amerikanska komedier så saggar tempot mot slutet av filmen. De bästa scenerna finns i början och mot slutet kan man inte annat än tycka att Harry och Marv helt enkelt borde ge upp och åka hem.

Ensam Hemma var en ordentligt frisk fläkt när den dök upp precis i början på 90-talet och unge Macaulay Culkin spåddes en lysande framtid, som dessvärre gick ordentligt i stå och han lär nog alltid få finna sig i att bli förknippad med den här rollen som uppfinningsrik knatte med listiga idéer om hur man bäst tar hand om lömska tjuvar.
Trots sitt stundtals våldsamma innehåll är det en rätt trivsam och skojig osannolik skröna som kan ses tillsammans med barnen. Snön faller snyggt och de blinkande ljusen på husen ramar in berättelsen i myspys och julkänsla. Givetvis ställs allt tillrätta mot slutet och ingen lär missa filmens stora julmoral, att familjen är viktigast av allt oavsett vilka dispyter man än må ha.

Annars kan man strunta i Hollywoods julmoral och bara tycka att det är rätt kul att se en vuxen man få ett strykjärn i skallen.

Julfaktor: Mycket Hög. Här fullkomligt dräller det av snödrivor, lampor, julgranar, husbelysning julmusik och sensmoralen att familjen är det viktigaste som finns, speciellt i dessa tider. Avsaknaden av en tomte uppvägs i viss mån av två mer elaka…eh…pysslingar, kanske…