Tre timmar med Scorsese, hans älskade 70-tal, Robert De Niro med STIL och en som vanligt GALEN Joe Pesci. Kan det bli bättre? Ja, lite…lägg till en FENOMENALT agerande Sharon Stone också och DÅ blir det nog nästan inte bättre!

Som en rörig (men NJUTBAR) blandning av Gudfadern, Maffiabröder, Donnie Brasco och den där stekheta dialogspänningen mellan Pesci och Robban som kunde avnjutas i Tjuren från Bronx. Mästerligt rattat av herr Scorsese förstås och han gör inte avkall en sekund på snygga detaljer, komiska vrångheter och ett voiceover som liksom bara glider som en superhet kniv genom smör och broderar ut galenskaperna.

Här berättas i synnerligen i yviga penseldrag om Las Vegas uppgång och fall som mecka för hardcorespelarna, eller rättare sagt innan Vegas blev Disneyaktigt turistmål för semesterspenderande medelsvenssons från förorterna. Gamblern och fixaren ”Ace” Rothstein (De Niro) får i uppdrag av maffian att skapa lönsamheter  åt ”firman” medelst på papperet laglig kasinoverksamhet i början av 70-talet. Marknad finns i form av spelare, lycksökare, prostituerade, knarklangare, skojare och banditer och mutade ämbetsmän. Vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när dåren och Ace tvivelaktige vän Nicky (Pesci) dyker upp i ökenstaden med drömmar om att bli påve i sitt eget lilla gangsterrike. Och varför skulle Ace dessutom tvunget få syn på snyggot och förförerskan Ginger (Stone)…? Bekymmer att vänta på alla fronter, lika säkert som att man sällan lämnar Las Vegas som en rik person.

Välspelat ut i varenda biroll, MUSTIGT, våldsamt, tragiskt engagerande och en Scorsese som kan det där med att skåda olyckan hos personer som tror sig kunna klättra på den krävande livsskolans stege. Brutalhård skildring av moraliskt förfall i snygga (nåja..) kostymer och glittriga klänningar. Samt användandet av ordet ”fuck” 435 gånger.
Classy rulle!