Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…

 

2 kommentarer på “Swordfish (2001)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.