Här har vi nu ännu en i raden av gamla sköna nostalgiska återtittar.
Det är Clintan och det är andra världskriget. Igen. Och återigen är det en sådan där rejäl helaftonsrulle med en välbroderad ensemblerollista i ett äventyr vars utseende man inte tycks se till längre i filmvärlden.

Här är Clint den driftige Kelly, medlem i en amerikansk spaningspluton under den gapige Big Joe´s (Telly Savalas) ledning. Gänget är någonstans i det ockuperade Frankrike, och när filmen börjar har Kelly sett till att kidnappa en tysk officer som visar sig bära på en snygg hemlighet; i en bank i en liten by någonstans i Frankrike finns ett mindre berg av guldtackor! Skulle det då inte vara smutt att genomföra tidernas bästa bankrån såhär i skuggan av kriget? Tänker alltså Kelly, och har raskt värvat resten av plutonens brokiga medlemmar. Till och med Big Joe som till en början är anti och mest längtar efter några dagars permis och en riktig säng.

Kelly och co behöver dock lite assistans både här och där och snart är galningen Oddball (Donald Sutherland) med på trippen som härförare för ett gäng slitna stridsvagnar som kommer att behövas då banken i den lilla byn är bevakad av såväl trupper som ett par luriga tyska Tiger-tanks. För att inte tala om alla administrativa och praktiska problem som måste lösas. Men, det mesta går ju att komma runt då löftet om en andel i den stora guldhögen hägrar.

Och hur ska man nu då definiera denna film? Komedi? Krigsäventyr? Krigsaction? Oklart, men gjord med synnerligen digert antal glimtar i ögonen blir det mer eller mindre tokroligt mest hela tiden. Återigen är det regissören Brian G. Hutton, vilken spakade Örnnästet till succé, som ser till att dagens story tar sig från punkt A till B på ett rejält underhållande sätt. Till skillnad mot just spänningsäventyret Örnnästet, ligger här tonvikten på humorn och publikfriande action där nazisterna får bita i gräset i både parti och minut. Filmens upplösning är kanske den mest actionstinna, när Kelly och gänget via list och ren eldkraft smyger sig in i den lilla byn och mot det väntande guldet.

hårdingar, skojare, bankrånare

Som tidens normer erbjöd med dessa krigsrullar är rollistan naturligtvis diger med kända namn. Förutom Clint Eastwood, Telly Savalas och Sutherland dyker filurer som en ung Harry Dean Stanton, komikerna Don Rickles och Carroll O´Connor upp. Dialogerna är snärtiga och humorn lagom vass. För sin tid. Det finns ösig action då Kelly och boysen bränner på med kulsprutorna i gammal god krigsfilmsanda. Den bästa rollen kanske ändå spelas av det frodiga landskapet som gänget rör sig i. Delar av det forna Jugoslavien fick föreställa fransk landsbygd och småbyar, och gör det riktigt snyggt. Överhuvudtaget tycks mycket litet av filmen vara inspelad i studio, vilket gör den nästan ännu bättre bara därför. Eastwood är naturligtvis storstjärnan här, men tog enligt uppgift endast rollen för att hans kompis Don Siegel från början skulle regissera. När Siegel fick förhinder kallades Hutton in och Eastwood satt fast i sitt kontrakt, men resultatet måste ändå sägas vara lyckat och en av Eastwoods bättre rullar. Missa heller inte skojeriet med hans gamla westernfilmer mot slutet.

Kellys Hjältar är en film riktigt i min smak. Jag gillar den här gamäng-humorn, och att den är proppad med serietidningsaction, roliga kommentarer och en liten hejsanhoppsan-känsla hos många av skådisarna. Som om hela gänget åkt på sommarlov till Europa och gjort en matiné ihop. Låt vara lite våldsam då och då. Oerhört skön 70-talsmusik i scoret gör också att det här smakar mumma i min dvd-spelare och sinne. Riktigt rejält underhållande från förr och tål att återses med jämna mellanrum.
Fyran känns lattjolajban-glad!