Sommarklubben: Broken Arrow (1996)

BrokenarrowRejält over-the-top-action från regissören John Woo, här i början av sin ”Hollywoodkarriär”. Men också rätt lagom underhållande. Med en överspelande John Travolta. Man kan liksom inte tycka illa om hans insats. Han är bara..för mycket. Men också jäkligt sevärd.

Christian Slater får vara hans motpol. Den sansade hjältetypen. Båda är här piloter och kompisar. Tills Travolta får spelet, försöker döda Slater och snor de kärnvapen som deras stealthplan är bestyckat med under en till synes rutinartad övning över öknen i västra USA. Klassiskt upplägg. Travolta har ett band av badass-snubbar till sin hjälp, Slater överlever och får förlita sig på hjälpen från parkrangern Samantha Mathis. Kamp mot klockan, hårda smällar, vitsiga oneliners som haglar. Speciellt från dåren Travolta som spelar ut sitt knasbolleregister på bästa sätt. Totalt moralbefriad kräver han lösensumma för de rövade raketerna om inte närliggande städer ska få känna på vreden i form av detonationer och ödeläggelse. Vad göra? Militären sitter i ett skruvstäd och bryr sina huvuden. Men lugn, den ihärdige Slater tänker inte låta detta hända i första taget.

Absolut inget sensationellt filmskapande här från Woo.
Men inte mindre underhållande för det. Hela ensemblen, inklusive Woo, verkar mer leka fram storyn och tar all ologik och manusbrister med ett ryck på axlarna. Och det funkar på mig som tittar. Istället kan man gotta sig lite åt friskheten, knasigheterna och den rätt snygga upplösningen på ett framrusande tåg. Lite Indiana Jones-feeling där.

Klart det är en harmlös bagatell detta.
Å andra sidan en rätt trevlig sådan. Som håller för en sommaråtertitt.

Försvunna missiler i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Face/Off (1997)

Vad hände med John Woo?
Efter Paycheck kändes det plötsligt som om han försvann från radarn lite. Tjurade han möjligen ihop ordentligt när knivarna vässades i samband med ovanstående film? Visst, hans namn har dykt upp på alster under senare år, Red Cliff-filmerna tex, men frågan är om han i väst någonsin varit så stor som då när dagens popcornsaction firade sina triumfer?

Storyn om FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) som byter ansikte med sin ärkefiende, terroristen Castor Troy (Nicolas Cage), är egentligen så galen och over the top att det inte borde vara möjligt att komma undan med det i Hollywoods A-liga. Men det är precis vad som sker! Archer har efter år av jakt äntligen fångat in den skrupelfrie och minst sagt irrationelle Troy. Att Troy dessutom är ansvarig för Archers sons död ett antal år tidigare har naturligtvis fungerat som effektivt bränsle för vår FBI-kille. Dessvärre har det också förvandlat Archer till en stel, mörk och desillusionerad figur, som dessutom har problem på hemmafronten med en distanserad fru och en tonårsdotter som känns helt främmande.

Bra att Troy är infångad. Mindre bra att han fallit i koma efter striden som föregick gripandet, och garanterat mindre bra att han dessförinnan aktiverat en illvillig bomb modell Mega som hotar att jämna stora delar av Los Angeles med marken. Den som möjligen kan sitta inne med svaren om VAR bomben finns är Troys lika fängslade bror Pollux (Alessandro Nivola), som dock bara litar på brorsan och absolut inte pratar med tjurskalliga FBI-agenter.

Lösningen nu då. Lika galen som underhållande tokig. Modern teknik (tja…hrm…-97 års då alltså..) tillåter nu Sean att byta ansikte med Troy, att tillfälligt ”bli” skurken och på så sätt närma sig sin fängslade ”bror” för att få denne att prata. Troy är ju en vegetable så hur riskfyllt kan det vara? En Hollywood-operation senare är Cage nu således hjältenyllet istället och har viss framgång med sitt udda uppdrag. Ingen fräsig actionstänkare klarar sig dock utan vissa komplikationer, här i form av en Troy som vaknar upp och såklart ser till att få Archers nuna ditmonterad på sig själv. Snacka om ombytta roller!

Naturligtvis är det en galen och helt sanslös historia, fylld med logiska luckor och djupa hål. Men, vad gör det när humöret är i topp och actionbitarna stänker in som rappa pisksnärtar. Woo maxar förstås ut det mesta av sin patenterade stil, och därför skådas såväl fladdrande rockar i slowmotion som flaxande vita duvor i kyrkliga kapell precis innan en stilenlig shootout tar sin början.

fräcka pickadoller och fräsiga repliker!

Att de båda huvudrollerna Travolta och Cage verkar ha väldigt roligt här går inte att ta miste på. Inte bara får de turas om att spela badass och hjälte. Tillsammans hjälper de faktiskt till att ge sina figurer både liv och karaktär en bra bit från de mer normala ytligheterna som annars är legio i actionthrillers där fantasin spelar förstafiolen. Icke att förglömma i finfina biroller är också Gina Gershon som gammal Cage-flickvän, och Joan Allen som Travoltas prövade hustru. Båda får sin beskärda del av den allmänna förvirringen som följer i dessa manusgalenskaper. Men, heder också till Woo som vågar stanna upp ibland och låta bieffekten att Archers familj plötsligt börjar hitta tillbaka till varandra igen dröja sig kvar. Låt vara att det beror på det galna identitetsbytet som herrarna Cage och Travolta ägnat sig åt. Att en helt hysterisk historia som den här faktiskt lyckas ta sig i mål på en high note är faktiskt anmärkningsvärt. Men för jäkla trevligt. Ett återseende med den bästa av eftersmaker från detta stinna decennium.

Face/Off är råsnygg i sitt 90-talsstuk. Läckra färger och motljus. Snärtig ljudmatta och ösiga actionsekvenser där man inte ska tänka så mycket utan bara titta. Två skådisar som fått en mustig historia att sätta tänderna i, där de kan turas om att spela ut med alla möjliga stilar. Bästa scenen? Den röjiga shootouten i lägenheten då ljudet tystnar och sakta övergår i den stämningsfulla ”Over the Rainbow” nästan sakralt framförd av en viss Olivia Newton John…
Kolla, där fick ni en koppling till Grease och Travolta av bara farten!