Roma (2018)

Undrens tid är icke förbi!
Tänk att få börja 2019 med att dänga upp en fullpoängare. Det såg man inte komma. Och på en film som jag från början inte såg fram emot att glo på. Bara en sån sak!
Vi får regissören Alfonso Cuaróns Magnum Opus, eller nåt. Filmen han enligt egen utsaga velat göra sen 90-talet. Filmen om hans barndoms upplevelser. Vi tar oss till Mexico City 1970. Till stadsdelen Roma och den tystlåtna hushållerskan Cleo (formidabelt spelad av väna Yalitza Aparicio) i tjänst hos en medelklassfamilj. Det är stökigt och rörigt och kaosartat. Så där som det är på film. Cleo blir filmens observatör. Ständigt där som backup för allt som händer. En klippa för familjen att luta sig mot. Men vem tar hand om Cleo när det händer saker i hennes privatliv?
Handlar filmen om något speciellt? Kanske inte. Vardagen? Det räcker ju gott så om utförandet är så fantastiskt som här.

Filmen suger mig rakt in i hjärtat. Jag kan inte motstå känslorna som väller över mig. Jag tar in varenda sekund av rullen. Cuarón målar tavlor med sina bilder. Stora magnifika tavlor med oerhörd rörelse, där personer i bilden vet precis vad att göra i precis rätt sekund. Filmen är i svartvitt, och detta har aldrig varit en vackrare nyans än här. I färg hade filmen blivit betydligt blekare. I shit you not! Två timmars drama som äter sig in i sinnet, jag föll som en fura för filmen och utser den utan tvekan till 2018 års bästa film! En formidabel upplevelse!

 

Gravity (2013)

Ahh..herrejisses! HERREJISSES!
Definitionen på en rulle som tar en med storm skulle kunna vara: ”så fullständig fokus på det som sker att man inte rör sig en CENTIMETER under hela speltiden”! Eller varför inte: ”man håller andan så frenetiskt SJÄLV och näst intill kramar sönder sin egen hand!”

För precis så är det här.

Jag sitter på helspänn, insuper varenda sekund och filmruta av den GALET fantastiska visuella fest som dukas upp. Var jag inte en normalt funtad person med något sånär koll på logik och realism och vad som är möjligt i dagens tillvaro (..om jag nu verkligen är det..) skulle jag banne mig få för mig att rullen är inspelad i rymden. Så pass jävla bra är det här alltså! Som att man verkligen bussat upp Sandra Bullock och George Clooney (kombinationen i den här typen av genrefilm! Awesome!) ett antal mil ovanför den blå bollen och där låtit dem utföra de galna stunts som rullen är fullproppad med! Kanske satt regissören Alfonso Cuarón själv lite lagom bekvämt på den internationella rymdstationen ISS och käkade lite lufttorkad mat och regisserade sina stars mellan tuggorna..!!? Typ.

Det här är alltså top notch!
Fulländad underhållning i dramatiska förtecken. Det blir liksom inte bättre i kroppen än såhär är man skådar kampen för överlevnad på ett av de mest ogästvänliga ställen som finns.
Och samtidigt ett av de vackraste.

så vackert gjord att man nästan blir tårögd. faktiskt.

Jaha…säger kanske de mindre imponerade som får höra talas om handlingen…men jag är ju inte intresserad av rymden alls. Då är det väl inget för mig…
Joho, säger jag! Här handlar det bara om ren och enkel överlevnad. I den formen som bjuds. På ett galet dramatiskt sätt! Formerna runt den enklaste av våra drifter, självbevarelsedriften, må vara vara lite udda här…men kom inte och säg att man inte går all in med sina åskådarkänslor…!

Gravity drar hem fullpoängarn. Utan att blinka. Bara sådär. Naturligtvis en grym filmupplevelse, fantastisk visuell och hjärtklappande dramatisk. Dessutom föredömligt kort i speltiden utan att vara FÖR kort.
Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Exhale tack.