Undrens tid är icke förbi!
Tänk att få börja 2019 med att dänga upp en fullpoängare. Det såg man inte komma. Och på en film som jag från början inte såg fram emot att glo på. Bara en sån sak!
Vi får regissören Alfonso Cuaróns Magnum Opus, eller nåt. Filmen han enligt egen utsaga velat göra sen 90-talet. Filmen om hans barndoms upplevelser. Vi tar oss till Mexico City 1970. Till stadsdelen Roma och den tystlåtna hushållerskan Cleo (formidabelt spelad av väna Yalitza Aparicio) i tjänst hos en medelklassfamilj. Det är stökigt och rörigt och kaosartat. Så där som det är på film. Cleo blir filmens observatör. Ständigt där som backup för allt som händer. En klippa för familjen att luta sig mot. Men vem tar hand om Cleo när det händer saker i hennes privatliv?
Handlar filmen om något speciellt? Kanske inte. Vardagen? Det räcker ju gott så om utförandet är så fantastiskt som här.

Filmen suger mig rakt in i hjärtat. Jag kan inte motstå känslorna som väller över mig. Jag tar in varenda sekund av rullen. Cuarón målar tavlor med sina bilder. Stora magnifika tavlor med oerhörd rörelse, där personer i bilden vet precis vad att göra i precis rätt sekund. Filmen är i svartvitt, och detta har aldrig varit en vackrare nyans än här. I färg hade filmen blivit betydligt blekare. I shit you not! Två timmars drama som äter sig in i sinnet, jag föll som en fura för filmen och utser den utan tvekan till 2018 års bästa film! En formidabel upplevelse!