Sanctum (2011)

Trots att jag gillar att bada och simma och ha mig så har jag alltid haft en bestämd uppfattning om att det där med att dyka och andas genom en apparat under vattnet måste vara djävulens påfund. Har aldrig provat och känner heller ingen större lust, bara obehag vid blotta tanken. Kombinera detta med att befinna sig i trånga små utrymmen långt under jord där rörelsefriheten är starkt begränsad, så har obehagskänslan vips hoppat upp till nästan maxnivå.

Är det månne därför, för att utmana sina rädslor, man dras till att uppleva dessa känslor? Om än i det här fallet på film. Den här historien har (som vanligt) inhämtat både vin och havsvatten i omdöme, finns att få med en 3D-touch om man är lagd åt det hållet. Själv nöjde jag mig med det gamla hederliga utförandet.

Reklamen hojtar om att James Cameron varit inblandad, men snokar man mellan raderna framgår det att Cameron är kompis med en av manusförfattarna som en gång berättade om en händelse han råkade ut för under en dykexpedition. Cameron tyckte det lät som ett bra uppslag, pushade polaren till ett manus, pumpade in lite pengar i projektet och står därför med på producentlistan. I regipinnen håller okände, för mig, Alister Grierson. Så kan det gå.

Illa går det för det sällskap som håller på att utforska ett enormt grottsystem på Papua Nya Guinea. Ett jobb som kräver både tunnelkrypning och dykning medelst avancerad utrustning. Det bär sig inte bättre än att en tropisk storm raserar alla passager ned till ”baslägret” som ligger lååångt under jord. Instängda tillsammans är nu därför den obligatoriska samlingen individer; den stenrike äventyrlige finansiären och hans flickvän, den bistre och svåre (men naturligtvis godhjärtade) grott/dykexperten, hans surmulne tonårsson som bara träffar sin pappa på loven och slutligen inte att förglömma…den vitsige medhjälparen. Lite plus i kanten möjligen för att man inte stirrat sig blind på att få supernamn i rollistan (alternativt att det inte var några andra som ville ställa upp…). De som låter tala om sig här torde vara Ioan Gruffudd (Fantastic Four) som rikingen och Richard Roxburgh (Moulin Rouge) som den surmulne hjältetypen. Unge Rhys Wakefield som sonen har säkerligen framtiden för sig i Hollywood om han spelar sina kort rätt.

Tillsammans måste nu de drabbade äventyrarna fortsätta ned genom okända tunnlar och vattensystem för att förhoppningsvis hitta en passage ut i det intilliggande havet. Det går naturligtvis sådär. Som sig bör handlar det om en skara människor som kommer i luven på varandra, det ska käftas lite fram och tillbaka, ingen lyder expertens råd och vissa pris måste alltid betalas. Dessutom serveras en nödgad liten familjerelation mellan far och son som måste försöka hitta tillbaka till varandra. Gissa hur det går?

Storyn är löjligt simpel, inte på något sätt djup (!) men utförandet är faktiskt rappt och effektivt. Känslan av klaustrofobi och prekära situationer som staplas på varandra går fram med gott resultat. Inte på långa vägar lika läskigt som i tex Instängd, men den här filmen satsar inte heller på att skrämmas i den bemärkelsen. Mer att få igång en obehaglig stämning och känslan av hjälplöshet. Miljön är trång, mörk och allmänt ogästvänlig, inget ställe man skulle vilja bli fast på helt klart och det gedigna fotot förmedlar skuggorna, vattnet och instängdheten på fullt godkänt sätt.

Sanctum levererar faktiskt spänning och trots ett väldigt förutsägbart manus är man aldrig riktigt säker på i vilken ordning de förväntade inslagen ska komma. Ett rätt snyggt hantverk är det också. Och min känsla kvarstår, noll chans att jag tar på mig en dykarmask inom överskådlig framtid.

”I have control.”

3 kommentarer på “Sanctum (2011)

  1. Dykardräker och öppet vatten hör inte till mina favoritplatser att fira en semester på men din recension väckte mitt intresse för filmen – det kan kanske vara något.

    Gilla

  2. Cameron är som alla de där professorerna som rent obligatoriskt hamnar som ”författare” på alla papers eftersom doktoranderna får vara i deras fikarum.

    Dykning i sig är en väldigt trevlig sysselsättning men just vrak- och grottdykning får jag total gåshud av bara att tänka på — det där att inte kunna komma upp och ut om man skulle vilja…

    Grabben deklarerar mot slutet att han aldrig vill se sin hittills så frånvarande farsa igen — jag tror jag är synsk 😉

    Gilla

  3. @filmitch: Kanske värt en titt? Gillar man inte ovanstående aktiviteter är det perfekt att sitta och våndas ikapp med lite spänning…

    @Sofia: Ha! Ett sånt slut med den kommentaren skulle jag vilja se! 😉

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.