En film som jag väldigt länge dissade ganska rejält! Kanske var det att jag fortfarande var kvar i M. Night Shyamalan´s hysteriskt twistade Sjätte Sinnet bara året innan som gjorde att jag var kallsinnig inför den här. Ganska länge ansåg jag den också vara den gode Nights sämsta rulle…tills After Earth kom typ…

Nåväl, de säger ju att när fan blir gammal blir han präst….så in med rullen i spelaren igen, typ 17 år senare. Vad passar sig väl bättre än under just en regnig sommarkväll!?

Och javisst! Här har vi ju banne mig en rulle som legat till sig alldeles formidabelt! Sakta berättad, dystert berättad. Men lika gåtfullt och sådär nyfiket som Shamalama-ding-dång får till det då och då. Bruce Willis som den glåmige, fåordige säkerhetsvakten David Dunn, vilken tycks osårbar. Alltså fysiskt osårbar. Är det rentav en slumrande superhjälte i förklädnad? På andra sidan spektret Samuel L Jackson i galen frippa som den trasige, ja alltså rent fysiskt också, och mystiske Mr Glass som av någon anledning förföljer David och har teorier om hans tillvaro. På en annan front försöker David hantera en förestående skilsmässa från hustrun Audrey (stabilt spelad av Robin Wright..som kanske tyvärr har för lite att jobba med).

Jag slås av hur smart Shyamalan varvar hederligt drama, med lagom twistad mystery/spänning. Kännare av den filurige regissören vet ju också vid det här laget att han sällan lämnar en rulle utan att avsluta med en slingrig vändning.

Här har vi en rulle som växt rejält under åren. Jag uppskattar Willis lågmäldhet och den till synes händelsefattiga storyn på ett helt annat sätt nu.
Naturligtvis också extra intressant att slänga ett öga på den här nu i samband med att Shyamalan riktar blickar mot den i samband med sitt nya alster Split (2016). Jag säger smutt!

Sanna identiteter i sommarnatten.