En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Jägarna 2 (2011)

Jag tillhörde en av de få i min omedelbara bekantskapskrets som inte gav ett spottstyver för Kjell Sundvall´s första Jägarfilm när den var aktuell. Svensk B-film av värsta slag med så fyrkantigt manus och stela karaktärer huggna rakt ur fördomsträsket att man (läs:jag) bara satt och blev förbannad.

Därför också minst sagt aningens misstänksam när dagens dvd-omslag släpptes i min handflata. Trots min (självklart väl grundade) aversion mot svensk film sägs det ju att fan blir präst när han blir gammal och således in i spelaren med Sundvalls nya alster för lite objektivt (?) tittande och upplevande.

Så värst mycket med förra historien har egentligen inte denna uppföljare att göra. Samma polis, Erik (Lassgård), som får dra upp till samma bygd igen. En kvinna försvinner mystiskt, en väldigt stark misstänkt finns men polisledningen vill ta in en oberoende polis till förhöret då den utpekade genom åren har retat upp alldeles för många locals, och i synnerhet polisen Torsten (Stormare), för att det ska kunna bli riktigt enligt reglementet i bedömningarna. (Att man då från Stockholm väljer att skicka upp Lassgård som har nära släkt i Torstens omedelbara närhet är ju i och för sig en liten ologisk manusgåta….)

Så, återigen för polisen Erik att på nytt uppleva den miljö han lämnat för många år sedan. Den inbundna och ensliga mentalitet som han uppenbarligen gör sitt bästa för att förtränga, liksom möjligen skamkänslor från förra filmen. Torsten är en till synes jovialisk och pragmatisk norrlänning som gift sig med Eriks brors änka och dessutom tagit hand om hennes nu nästan vuxne son. Ganska snart står det också klart att Torsten är van att tillvaron sköts på ett speciellt sätt, och främst av honom själv i ledarpositionen. Upplagt för konfrontation mellan honom och den inte lika lättledde Erik alltså.

Ok, vad vi har här är en brottshistoria lite snyggt invävd i ett drama som omfattar både familj, minnen, svek och det faktum att de lömskaste fiender kan lura i vassen. Eller möjligen den norrländska vildmarken. Och ja, jag blir faktiskt underhållen. Det är riktigt gött att få se Peter Stormare komma hem och släppa loss i en svensk roll! Stormare är ju inte direkt känd för att hålla igen sina rolltolkningar,och inget undantag här. Han är också egentligen den ende som spelar sin roll med stor passion, det märks att han tycker det är kul. Rolf Lassgård är å sin sida ett pålitligt kort, han kan ju säkerligen spela karaktärer som dessa i sömnen och med bakbundna händer. Men visst, han gör det stabilt och tryggt.

"tja du grabben..sådant här har ni väl inte i L.A. iaf..?"

Historien håller faktiskt på sig en bra bit in i speltiden och lyckas varva mindre spänning med ganska trovärdigt drama. Möjligen kunde speltiden kortats en aning och på så sätt fått lite tajtare tempo i mittpartiet. Men, varför klaga nu när det faktiskt håller ända vägen in mål överlag. Kanske är jag lättlurad, kanske är jag lite mildare i sinnet…kanske är det för att det är fredag…men det går faktiskt att hitta riktigt trevlig underhållning här.

Jägarna 2 känns inte alls lika plump som sin föregångare. Mer djup och mer effektivt berättad. Sundvall har lyckats med att ge hela historien liv och spänning på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom varvar han detta med toksnygga bilder på ett bedövande vackert Norrland. En aningen förvånad tumme upp från soffan är på sin plats.

Wallander – One Step Behind (2008)

Om Wallander-världen kan jag inte sådär jättemycket. Ett par böcker har jag läst, några filmer med Lassgård som den bekymrade polisen har det blivit. Men inte mycket mer. Inte en figur som gjort något större intryck på mig antar jag.

Men när BBC plötsligt får för sig att utföra den något udda idén att ta hela Wallander och Skåne och stöpa om allt enligt engelsk krimkoncept, tja då blev det plötsligt med ens lite intressantare. Ni vet ju möjligen vid det här laget att jag är rejält svag för brottshistorier och dess utförande från de brittiska öarna. Och när man sedan tar det udda greppet att göra Wallander på engelska, fast i Sverige…ja då blir det fakiskt lite svårt att motstå ändå.

Under sommaren har jag noterat att TV4 (denna skräpkanal!) plockat upp ett par filmer som de kört, men fram till en reaback ville att jag skulle plocka hem två filmer i serien för en billig penning, har det inte känts som ett alternativ, den intressanta formen till trots.

Nåväl, i dagens betraktelse saknas ett par ungdomar, som tittare vet jag redan att de utsatts för ett brott. Ystads-polisen har inte mycket att gå på. Wallander i Kenneth Branagh´s skepnad ser allmänt ohälsosam ut med för lite sömn och för mycket skräpmat. Hans dotter försöker få honom att äta sundare och bli lite friskare i livsstilen. Som om inte Wallander hade nog med detta beter sig kollegan Svedberg märkligt och tycks inte kunna få skägget ur brevlådan och säga vad som är fel. Inte blir det bättre när Svedberg påträffas död, möjligen mördad, och allt verkar ha koppling till de försvunna ungdomarna som dessvärre också snart dyker upp i mindre presentabel form.

Att Branagh är förbaskat bra skådespelare har ju varit rätt känt länge, och att casta honom i Lassgård´s paradroll känns som ett mindre genidrag. Samma sävlighet, samma återhållsamhet och dysterhet och oförmåga att egentligen föra sig i sociala sammanhang. Branagh gör med andra ord ordentlig rättvisa till den norm Lassgård en gång satt upp. (skriver jag nu utan att ha sett en enda film med Krister Henriksson i samma roll).

Funkar Wallander och Skåne i engelsk tappning då? Ja, faktiskt. När man väl vant sig av med tanken på att det är svenska poliser i ett svenskt samhälle som pratar väldigt märkligt, går det som tåget och känns som vilken annan engelsk kvalitétsdeckare som helst. Skulle lika gärna kunna ha adapterats till en engelsk småstad, men producenterna ska ha all heder av att göra det i denna udda form. Tack vare det får man alltså se Kurt äta glass ur GB-bägare och svepa en svensk folköl som om det vore det naturligaste i världen. (möjligen lite lätt skrattvarning varje gång poliserna ska säga ”ayyssschtadspolice” men det kan man ju ta utan några större problem sas)

Styrkan i filmens manus är annars känslan, med ett murrigt foto som inte räds att dröja kvar i scenerna, en dialog som kanske på många ställen är sparsmakad men fullt tillräcklig i sammanhanget. Branagh blir, liksom Lassgård, en människa bakom sin bricka. Svag och otillräcklig i mycket men stoisk och att lita på när det drar ihop sig till de intensiva slutminutrarna. På minuskontot möjligen att de andra i Branagh´s närhet blir till rätt opersonliga bifigurer, vare sig det handlar om kollegor eller personer i utredningen. Fokuset ligger hela tiden på Wallander och hans vedermödor.

One Step Behind är småspännande, även om det är som drama den vinner i längden. Manuset är lagom luddigt till en viss nivå, vilket räcker för att jag vill följa med till slutet. Ett charmigt försök från engelsmännen att ge en ny färg åt den gamle Ystadspolisen.