Wallander – Faceless Killers (2010)

Mer svenskt snutliv på engelska. Mer Kenneth Branagh, som faktiskt framstår som en av de mer lyckade gestaltarna av skånepolisen Wallander.

Som vanligt några minuters förundran över allt det svenska i detaljerna i kombination med det engelska språket och det typiska sättet som engelska dramaskådisar tycks välja som form för sitt agerande. Men när väl den lilla inledningströskeln är passerad så flyter det på i rätt behaglig förnöjsamhet, liksom förra gången.

Den här gången en liten rakare historia. Ett äldre par ute på skånska landsbygden hittas ihjälslagna, uppenbara spår leder mot det som kan vara ett illdåd utfört av mördare med utländsk härkomst och rykten börjar strax florera i Ystad vilket plötsligt förhöjer främlingsfientligheten i området. Wallander gör naturligtvis sitt bästa för att stävja känslorna, men upptäcker på det privata planet att även han har vissa problem med detta ständigt aktuella samhällsproblem. När han dessutom gräver djupare i det mördade parets historia visar det sig att en och annan hemlighet minsann finns att upptäcka i det fördolda.

Som jag nämnde tidigare är jag ingen storkonsument av Mankells historier om den dystre och problemfyllde kommissarien på skåneslätten, men av de fåtal svenska filmer jag sett, och nu dessa engelska varianter, så tycks det som att Mankell liksom många andra författare tar grepp på både gammal hederlig deckarspänning och samhällsåskådningar som får färga de olika historierna. Möjligen blir Wallander som karaktär lite för schablonlik alla de andra skuldtyngda antihjältarna som uppenbarligen hellre kör på osunt leverne än räknar in sig som fitnessstöpta duracellkaniner.

Branagh gör som vanligt ett mycket trevligt jobb när han käkar svensk pizza och ser på nyheterna i sitt svenska vardagsrum. Volvobilen kör genom förföriskt vackra böljande rapsfält, och jag inser varför jag alltid tycker om att komma till Skåne och dess färgstarka omgivningar. Historien rullar på i god kriminalanda, spänningen infinner sig ju närmare Branagh närmar sig lösningen och som helhet är det helt ok, där kvalitén som vanligt är som bäst när manuset rullar på i dramats tecken.

Wallander – Faceless Killers är en i raden av dessa rätt lyckade engelska versioner av Wallanders äventyr. Den är  som sagt rätt rak i berättandet, försöker väva in lite pliktskyldig samhällsdebatt men snubblar egentligen bara runt det brännheta ämnet. Branagh ler sällan och ser mest ut som han vill gå hem och sova. Först ser han dock naturligtvis till att reda upp den kinkiga situationen. Och det är väl bra så.
Svenskt på engelska. Helt ok om du frågar mig.

Wallander – One Step Behind (2008)

Om Wallander-världen kan jag inte sådär jättemycket. Ett par böcker har jag läst, några filmer med Lassgård som den bekymrade polisen har det blivit. Men inte mycket mer. Inte en figur som gjort något större intryck på mig antar jag.

Men när BBC plötsligt får för sig att utföra den något udda idén att ta hela Wallander och Skåne och stöpa om allt enligt engelsk krimkoncept, tja då blev det plötsligt med ens lite intressantare. Ni vet ju möjligen vid det här laget att jag är rejält svag för brottshistorier och dess utförande från de brittiska öarna. Och när man sedan tar det udda greppet att göra Wallander på engelska, fast i Sverige…ja då blir det fakiskt lite svårt att motstå ändå.

Under sommaren har jag noterat att TV4 (denna skräpkanal!) plockat upp ett par filmer som de kört, men fram till en reaback ville att jag skulle plocka hem två filmer i serien för en billig penning, har det inte känts som ett alternativ, den intressanta formen till trots.

Nåväl, i dagens betraktelse saknas ett par ungdomar, som tittare vet jag redan att de utsatts för ett brott. Ystads-polisen har inte mycket att gå på. Wallander i Kenneth Branagh´s skepnad ser allmänt ohälsosam ut med för lite sömn och för mycket skräpmat. Hans dotter försöker få honom att äta sundare och bli lite friskare i livsstilen. Som om inte Wallander hade nog med detta beter sig kollegan Svedberg märkligt och tycks inte kunna få skägget ur brevlådan och säga vad som är fel. Inte blir det bättre när Svedberg påträffas död, möjligen mördad, och allt verkar ha koppling till de försvunna ungdomarna som dessvärre också snart dyker upp i mindre presentabel form.

Att Branagh är förbaskat bra skådespelare har ju varit rätt känt länge, och att casta honom i Lassgård´s paradroll känns som ett mindre genidrag. Samma sävlighet, samma återhållsamhet och dysterhet och oförmåga att egentligen föra sig i sociala sammanhang. Branagh gör med andra ord ordentlig rättvisa till den norm Lassgård en gång satt upp. (skriver jag nu utan att ha sett en enda film med Krister Henriksson i samma roll).

Funkar Wallander och Skåne i engelsk tappning då? Ja, faktiskt. När man väl vant sig av med tanken på att det är svenska poliser i ett svenskt samhälle som pratar väldigt märkligt, går det som tåget och känns som vilken annan engelsk kvalitétsdeckare som helst. Skulle lika gärna kunna ha adapterats till en engelsk småstad, men producenterna ska ha all heder av att göra det i denna udda form. Tack vare det får man alltså se Kurt äta glass ur GB-bägare och svepa en svensk folköl som om det vore det naturligaste i världen. (möjligen lite lätt skrattvarning varje gång poliserna ska säga ”ayyssschtadspolice” men det kan man ju ta utan några större problem sas)

Styrkan i filmens manus är annars känslan, med ett murrigt foto som inte räds att dröja kvar i scenerna, en dialog som kanske på många ställen är sparsmakad men fullt tillräcklig i sammanhanget. Branagh blir, liksom Lassgård, en människa bakom sin bricka. Svag och otillräcklig i mycket men stoisk och att lita på när det drar ihop sig till de intensiva slutminutrarna. På minuskontot möjligen att de andra i Branagh´s närhet blir till rätt opersonliga bifigurer, vare sig det handlar om kollegor eller personer i utredningen. Fokuset ligger hela tiden på Wallander och hans vedermödor.

One Step Behind är småspännande, även om det är som drama den vinner i längden. Manuset är lagom luddigt till en viss nivå, vilket räcker för att jag vill följa med till slutet. Ett charmigt försök från engelsmännen att ge en ny färg åt den gamle Ystadspolisen.