The Mountain Between Us (2017)

Inget nytt på bergstopparna här.
Förutom en massa jäkla snö. En helvetes massa snö. Och två personer som måste göra allt för att överleva. Till och med flörta med varandra.

Jaja, det här är såklart preciiis som det verkar. Klyschigt, ganska förutsägbart och toppad med lite lagom mumsiga logiska snedsteg. Å andra sidan, vad gör väl det ibland om utförandet ändå är rätt snyggt gjort? Och en rulle som sportar upp stabile Idris Elba och rutinerade Kate Winslet, vilka dessutom visar upp en oväntad bra kemi mellan sig, känns aldrig fel. Elba är läkaren Ben som bara måste ta sig till Baltimore via Denver medelst flyg. Winslet är fotografen Alex som ska ta sig hem till sitt eget bröllop. Utgångspunkten är nånstans i Idaho (tror jag, uppfattade aldrig det!). Plötsligt ställs alla flyg in på grund av annalkande snöstorm. Vilket inte stoppar vår dynamiska duo, strax sitter de i litet chartrat flygplan och avnjuter de snöklädda bergstopparna (Rocky Mountains?) från ovan. Ända tills de kraschar. Såklart! Men överlever (piloten hade inte samma tur), och nu börjar dramat (?) med att hålla sig vid liv.

Detta är lite som att glida in på hamburgerbaren och beställa en cheeseburgare och en äppelpaj, rätt gott för stunden…men i samma ögonblick du ätit upp maten har du glömt den. Och snart är du hungrig  igen. Det här är en oförarglig rulle. Jag tänker att den omöjligt kan reta upp någon. Eller, nån finns det väl alltid. Elba och Winslet tar lönechecken och gör sitt jobb. Överlevnad, jävligt mycket snö, en hund, lite hopplös humor, romantik och en puttegnutta av nåt som möjligen skulle kunna kallas småspänning i vissa sekvenser. Detta är såklart ingen rulle jag kommer att minnas i december. Eller ens i juli.

En no-brainer för fredagssoffan. Sämre alternativ finns.

Backcountry (2014)

Cityslickern Alex (Jeff Roop) med vildmarkserfarenhet vill ta med flickvännen Jenn (Missy Peregrym) ut i spenaten för att visa upp den gigantiska skönheten.
Bad mistake. Som vanligt.

Jahapp, dags för vildmarksobehagligheter igen, det kan man väl inte få för mycket av….eller hur filmitch…?
Alex kör alla de klassiska misstagen i början. Styv i korken avböjer han till och med att få en karta av Rangern när de ”checkar in” i den stora kanadensiska nationalparken. ”Jag kan skogen som min egen ficka”, förkunnar Alex kaxigt. ”Tjenare” tänker jag (och säkert Rangern också).

Jenn är stadstjejen som anser att världen stannar utan tillgång till mobil och sociala medier. Tur då att Alex ser till att hon inte kommer att han den chansen ute i skogen. Ajaj, misstag igen.
Ok, på med ryggsäckarna och iväg!

Som ni hör, början mycket standard på förloppet. Nästan bara att checka av på protokollet.
Men sedan…sedan händer plötsligt något med filmen. Den blir oförutsägbar och lite obehaglig där ute på vandringstrailen. Kanske börjar det när paret plötsligt stöter på den mystiske liraren Brad (Eric Balfour försedd med irländsk dialekt) som mer eller mindre bjuder in sig själv på vildmarksmiddag och flörtar upp Jenn. Hm.

den som ändå satt hemma i soffan med fjärris och popcorn..

Härifrån tar sedan rullen ett par ganska bra avsteg från de mer ordinära vildmarksotäcksheterna som annars dominerar filmens värld. Alex inser också att det kanske inte hade varit så dumt att ta en karta ändå. Men, det kan väl inte bli så mycket värre än att vara vilse va? De har ju i alla fall varandra.
Men det kan det ju förstås. En fyrfota invånare i skogen tycker plötsligt det vore rätt kul att kolla in ”inkräktarna” lite närmare…

En märklig film. Manuset är egentligen inget att hurra för, ganska simpelt. Dock är utförandet rejält snyggt och till och med lite spänningsframkallande på sina ställen. Peregrym gör en bra insats som den i början osäkra Jenn, och Alex tar förstås alla de klyschiga besluten i början av rullen som kommer att stå dem dyrt.

Mer drama än något annat. Med rätt obehagliga, kanske realistiska (?) inslag.

Engagerande i det lilla formatet.
Och som sagt, snygg i sitt utseende vad gäller hantverket.