Backcountry (2014)

Cityslickern Alex (Jeff Roop) med vildmarkserfarenhet vill ta med flickvännen Jenn (Missy Peregrym) ut i spenaten för att visa upp den gigantiska skönheten.
Bad mistake. Som vanligt.

Jahapp, dags för vildmarksobehagligheter igen, det kan man väl inte få för mycket av….eller hur filmitch…?
Alex kör alla de klassiska misstagen i början. Styv i korken avböjer han till och med att få en karta av Rangern när de ”checkar in” i den stora kanadensiska nationalparken. ”Jag kan skogen som min egen ficka”, förkunnar Alex kaxigt. ”Tjenare” tänker jag (och säkert Rangern också).

Jenn är stadstjejen som anser att världen stannar utan tillgång till mobil och sociala medier. Tur då att Alex ser till att hon inte kommer att han den chansen ute i skogen. Ajaj, misstag igen.
Ok, på med ryggsäckarna och iväg!

Som ni hör, början mycket standard på förloppet. Nästan bara att checka av på protokollet.
Men sedan…sedan händer plötsligt något med filmen. Den blir oförutsägbar och lite obehaglig där ute på vandringstrailen. Kanske börjar det när paret plötsligt stöter på den mystiske liraren Brad (Eric Balfour försedd med irländsk dialekt) som mer eller mindre bjuder in sig själv på vildmarksmiddag och flörtar upp Jenn. Hm.

den som ändå satt hemma i soffan med fjärris och popcorn..

Härifrån tar sedan rullen ett par ganska bra avsteg från de mer ordinära vildmarksotäcksheterna som annars dominerar filmens värld. Alex inser också att det kanske inte hade varit så dumt att ta en karta ändå. Men, det kan väl inte bli så mycket värre än att vara vilse va? De har ju i alla fall varandra.
Men det kan det ju förstås. En fyrfota invånare i skogen tycker plötsligt det vore rätt kul att kolla in ”inkräktarna” lite närmare…

En märklig film. Manuset är egentligen inget att hurra för, ganska simpelt. Dock är utförandet rejält snyggt och till och med lite spänningsframkallande på sina ställen. Peregrym gör en bra insats som den i början osäkra Jenn, och Alex tar förstås alla de klyschiga besluten i början av rullen som kommer att stå dem dyrt.

Mer drama än något annat. Med rätt obehagliga, kanske realistiska (?) inslag.

Engagerande i det lilla formatet.
Och som sagt, snygg i sitt utseende vad gäller hantverket.

Skyline (2010)

Mystiska ljuskäglor uppenbarar sig över Los Angeles och skjuter ned mot gatorna. Ett vackert blått sken som, ska det visa sig, är början på en mardröm av större mått. Regibröderna Strause, Colin och Greg, tar nya tag efter den mindre lyckade AvP 2 och gör det med en ramstory som följer ett antal människor, instängda i ett höghus i staden därifrån de blir ofrivilliga vittnen till det som utspelas runt om; en fullskalig rymdinvasion där utomjordingarna helt enkelt sveper genom gatorna och bokstavligen suger upp människorna till de svävande skeppen som hänger över staden. Som om inte det är nog låter de också några sorts aliens modell större (tänk en smidig Godzilla) röja runt och snoka efter de stackare som möjligen lyckats gömma sig.

Jaha ja, här är alltså en film som snor och blandar precis allt, och då menar jag verkligen allt, vi sett från Independence Day, War of the Worlds, Matrix, lite District 9 och som sagt en släng av Godzilla. Med andra ord; en film som inte tillför ett endaste dugg i genren. Å andra sidan är jag ju den förste att stå på barrikaderna och propagera för att man visst kan stjäla om man gör det på ett snyggt och effektfullt sätt, och visst ser effekterna snygga ut här. Det märks att de två bröderna har sin bakgrund i special effects-industrin och fått gott om tillfälle att öva sina färdigheter. Enligt uppgift lär denna film ha haft en minimal inspelningskostnad vad gäller personer och miljöer, för att istället satsa allt krut på effekterna…vilket naturligtvis märks. Historien känns egentligen rätt banal, men ändå kommer jag på mig med att sitta och känna hur spänningen kryper på ordentligt i vissa moment. Handlingen kretsar faktiskt bara runt en enda sak, hur våra huvudpersoner ska kunna ta sig från det höghus de mer eller mindre blivit instängda i. Att bara ta en bil och köra iväg visar sig vara det svåraste alternativet, när rymdisarna placerat ett par giganiska ”vaktGodzillor” utanför som inte släpper en jävel över bron.

Ju längre filmen håller på desto mer imponerad blir jag över det faktum att bröderna Strause finansierat sin film helt utanför de stora filmbolagen, och efter de omständigheterna fått till en sådan spektakulär film som detta ändå är. På tråk-kontot sitter det faktum att filmen ju längre den håller på tenderar att upprepa sig själv. Referenserna till de ovan nämnda filmerna blir möjligen lite för uppenbar ibland, och därmed också störande för helthetsintrycket. Precis när jag ändå ska till att ”fria” filmen för sin lekfullhet med effekterna och synnerligen goda försök att försätta Los Angeles i ruiner, så förstörs nästan allt av slutet. Hade man bara vågat skippa de sista minutrarna så hade filmen kunnat rulla i mål med hedern i behåll. Nu blir det ett rejält magplask till slutet och en irriterande suck från mig som tittare.

Skådismässigt inget större del på ensemblen, som hämtats från tv-världen, där Eric Balfour, Scottie Thompson, David Zayas utmärker sig mest som filmens framdrivande mänskliga motorer. Och så det faktum att få se Donald ”Scrubs” Faison i rollen som något helt annat än Dr. Turk! Bara det tog ett antal minuter att smälta!

Skyline är ingen dålig film. Bara väldigt upprepande och standardmässigt berättad. Allt kretsar egentligen runt de digra effekterna som fyller bilden ganska mycket mer än halva tiden. Trots ett valhänt och onödigt konstruerat slut så finns viss spänning att avnjuta för den som inte väntar sig några nya eller banbrytande upplevelser. Å andra sidan är en invasionsfilm alltid en invasionsfilm, lätt att tröttna på men svåra att avstå…