Att vara bevandrad i den engelska historien är kanske inte alla förunnat. De viktigaste årtalen och händelserna har man såklart via skolan och visst egenintresse fördjupat sig i. Men att påstå att man har full koll på vad som hänt på de brittiska öarna under århundradena kan man inte på något sätt drista sig till att göra.

Tv-serier och filmer gör dock sitt bästa för att hjälpa oss på traven, och för en som dessvärre missat hela serien ”The Tudors” kommer här räddningen i form av dagens skådespel som tar fasta på samma händelser fast ur lite annan synvinkel. Dessutom är det såklart roligare att tänja lite på sanningarna, eller den sanning som historieböckerna ger oss, och istället servera ett manus som ger mer behållning åt dramatiken och underhållningsvärdet.

Kung Henry VIII av England har problem. Hans hustru Katarina av Aragonien tycks bara kunna föda honom flickor, något som den uppenbarligen otålige kungen inte kan acceptera. Tronen måste ju bara tas över av en manlig arvinge enligt den något världsfrånvände kungens sätt att se på saken. Sir Thomas Boleyn ser nu sin chans att kunna smila in sig och sin familj vid hovet genom att låta sin dotter Anne bli kungens älskarinna, när denne nu tappat intresse för sin hustru, och därigenom automatiskt skapa viss status åt Boleyn-familjen (jårå så gick det till på den tiden minsann…). Planen blir snabbt en reservplan när  kungen istället faller för den väna lillasystern Mary. Att Mary just gift sig spelar ingen större roll, familjeplikterna går ju före och Mary ombeds snabbt hoppa i säng med kungen och sära på benen. Snart är hon gravid och dessutom faktiskt förälskad i rikets ledare. Anne blir galen av svartsjuka och…tja…ni hör ju själva vartåt det barkar.

Här börjar en snurrig karusell av intriger, svartsjuka, sex på beställning, ränksmideri bland lismande hertigar, grevar och allt vad de kan vara, passioner, baktaleri, snygga kvinnor i vackra klänningar, fula gubbar i för jävligt herrmode. Precis som det ska vara när ramstoryn grundar sig på en bästsäljande roman där alla känsliga ingredienser ska tillhandahållas.

De stora rollerna förvaltas väl av (alltid sevärda) Natalie Portman som Anne, Scarlett Johansson som Mary och Eric Bana som den något nedtonade (men lömske) kungen. Alla tre ihop med det färgstarka manuset gör att detta inte på något sätt känns som en dryg historia. Tvärtom, dramat blir precis så överdrivet vasst som det ska vara i kostymfilmer, miljöerna är murriga, fotot snyggt och musiken i precis nivå med historien. Till och med en driven spänning infinner sig mot slutfasen av filmen, och det är ju rätt bra betyg åt en film som till det yttre satsar på dialogen som grundpelare. Trots de många friheterna man tagit sig i manuset vad gäller verkligheten, lyckas ändå de flesta större händelserna, som Henry´s brytning med påven, debaclet med de många fruarna och framför allt Anne´s öde, pressas in under speltiden på knappt två timmar. Engelske regissören Justin Chadwick är ett erkänt säkert kort vad gäller engelska kostymdramer och ger producenterna precis vad de vill ha för pengarna.

Den andra systern Boleyn är fräsigt underhållande kostymdrama som torde tilltala alla med viss fäblesse för intriger, svek, passioner, giftiga kommentarer och ögonglitter i form av en färgrik garderob. Snyggt och modernt utformad med sedvanlig Hollywoodtouch som ger valuta för tidsinvesteringen i tv-soffan. Mycket underhållande!

“You better get used to talking about it, when you sleep with the king it ceases to be a private matter.”