Dvd-omslaget gastar om “nervbitande spänning ända till slutet”, men jag undrar om någon som ser den här filmen verkligen känner sig osäker på hur det hela ska sluta? Ärligt?

Trots försök till en udda vinkling på ett gammalt klassiskt, och för all del tacksamt, ämne i Hollywood är det i grund och botten en rätt enkel historia som förlitar sig aningens för mycket på att rätt personer gör precis rätt saker i precis rätt tid.

Hotshot-advokaten Willy (Ryan Gosling) planerar att sluta på åklagarämbetet för att istället bli påläggskalv hos en privat advokatfirma i högre ligan. Innan han slutar handlar det ”bara” om att knyta ihop ett sista fall, att fälla den iskalle Ted Crawford (Anthony Hopkins) för mord på sin fru, ett mord han dessutom erkänt. Ett till synes solklart fall, som blir betydligt mer komplicerat när Crawford plötsligt visar sig ha både ett och flera ess att spela ut på ett oväntat sätt..

Inledningen är lovande, osäker och nästan lite gåtfull. Sedan blir det dessvärre ganska rutinartat och filmen glider in i den berömda mallen då det bara är att ta fram pennan och checka av; Gosling är den unge, självsäkre som naturligtvis kommer på andra tankar. De goda grabbarna inser sina misstag, den fule fisken briljerar med sina tricks och allt ser som vanligt mörkt ut tills genombrottet i manuset kommer under manusets sista tredjedel. Regissören Gregory Hoblit vet dock hur man på bästa sätt gömmer allt det uppenbara i lite snygg förklädnad, och därför beter sig den här historien betydligt bättre än vad den egentligen har fog för.

Anthony Hopkins har, tycker jag,  på senare år en tendens att liksom spela…sig själv… alltmer. Eller kanske snarare en blandning av Hopkins och Hannibal L? Här ser han mest ut att ha en dag på jobbet och cashar in lönechecken för att i ett par scener se lagom dryg och självsäker ut. Det går inte att komma ifrån känslan att Hopkins ändå är lite överskattad som skådis och lever lite för mycket på sin Hannibal-stil. Gosling jabbar dock på bra som motståndare och antagonist till den gamle, har en karisma som gör sig rätt bra i filmer av den här typen. Dock kunde väl både han och vi andra sluppit den totalt meningslösa sidohistorien/romantiska flingen med Rosamund Pike på flashiga advokatfirman. Pike har gjort sig både bra och snygg i ett antal andra filmer, men här känns hon totalt överflödig och tillför inte ett dyft.

Fracture lever för mycket på att rätt saker händer i manuset vid rätt tidpunkt, och att de rätta omständigheterna bara tycks finnas där helt lägligt. Lite för många detaljer känns tillrättalagda och konstruerade för att man inte kan låta bli att uppmärksamma dem, och det känns inte helt felfritt. Men som min bloggkollega filmitch uttryckte det i ett helt annat sammanhang; ”som hemmafilm en regnig dag är den väl ok.”
Rejält snabbglömd dock.

”Your wife? Is she OK?”
”I don’t think she is. I shot her.”