The Night Before (2015)

night_before_picWhat!? Jul i…maj??
Så kan det gå. I filmens värld gäller det att anpassa sig som tittare när vi inte kan styra över releasedatum på den svenska dvd/blu ray-marknaden. Men vaddå, ned med persienner och mörklägg rummet så infinner sig nog känslan…om filmens ton är den rätta förstås.

Är den det här då?
Tja, som vanligt gäller devisen att du måste tjusas av allas vår mysfarbror Seth Rogen (hej Fiffi!) och de muntra musketörer han väljer att teama ihop sig med denna gång. I dagens fall Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie. De tre vännerna har varit superkompisar i vått och torrt och Isaac (Rogen) och Chris (Mackie) har alltid spenderat julaftonskvällen ihop med Ethan (Gordon-Levitt) då denne förlorade sina föräldrar i en olycka för många år sen. Nu ska trion för sista gången fira gemensam julaftonskväll innan nya tider väntar. Isaac ska bli pappa för första gången, Chris är omtalad NFL-spelare med högtflygande planer. Och Ethan, tja dags för honom att finna sin egen väg i livet kanske.

Men först alltså, en natt på stan! Och vad är väl bättre än att jaga den där omtalade julfesten som hålls på hemligt ställe varje år i staden? Den där som man måste ha en speciell inbjudan till…
Så, till den tunna storyn lägger vi nu drogkomik i parti och minut, under-bältet-skämt, massvis med blinkningar till andra julfilmer (typ pärlan Scrooged), udda sätt att hantera  att man måste släppa taget om gamla traditioner för att hitta nya osv osv.
Nånstans i manusets bakvatten finns kanske en sorts sensmoral om att framtiden alltid är ljus om man själv gör den till vad den blir.

the-night-before_0

sno lite från annan komedi…varför inte!

Ni som är trötta på Rogens stil och sätt att agera…gör er naturligtvis inget besvär här. Han kör på i patenterad stil. Mer underhållande är kanske ändå att se Gordon-Levitt och Mackie visa upp lite oborstade humorsidor. Sånt gillas i den här bloggen. Ett koppel mer eller mindre kända namn i birollslistan, Michael Shannon, Jillian Bell, James Franco (hej igen Fiffi!), Miley Cyrus, får alla några minuter i julstämningen.

Och visst, gillar du laguppställningen och köper det tunt skivade manuset…hittas en rätt trivsam stund ihop med gamängerna. Jag gillar ju den enkla, simpla och oborstade humorn som serveras i filmer som den här…komplett med fylla och substanser som påverkar omdöme och sinne. Dagens regissör Jonathan Levine (Warm Bodies, 50/50), tutar och kör enligt väl grundat recept i det här hörnet av komedirummet.

Man vet precis vad man får.
Och ibland känns det rätt trivsamt så.

Warm Bodies (2013)

Driver man en genre för hårt är alltid risken att det uppstår avarter i olika former. Det är ju rätt känt vid det här laget. Och ganska etablerat också kan man väl nästan säga?

Inte ens zombiegenren klarar sig undan detta fenomen, och visst ska jag erkänna att jag muttrande skakade på huvudet när dagens rulle först kom på tal, skulle nu Twilight-stuket till och med nästla sig in hos zombierna?! Är det inte illa nog med glittrande vampyrer som det är..?!..typ tänkte jag nog. Så såg jag trailern och kände att det ändå möjligen kanske kunde ge nåt det här. Kanske. Lite. Trots allt.

Framtiden är som vanligt en värld i kaos. Det gamla hederliga Viruset med stort V har lämnat civilisationen uppdelat i de som klarade sig och lever bakom barrikader, och de som blev…zombies och mest bara irrar runt hela tiden. Lustigt nog finns en avart av zombies som förfallit i stadiet och mest ser ut som spinkiga skelett på rymmen från The Black Pearl (you know..)

Den glåmige och bleke R (Nicholas Hoult) är dock inte som andra levande döda. Inte nog med att han helt ologiskt är filmens berättare, han verkar också kunna tänka liiite själv och skapar sig till och med en sorts rutin i den lealösa vardagen (man får väl helt enkelt klassa in det under filmskaparnas konstnärliga frihet…).

Enter filmens hjältinna Julie (Teresa Palmer) från bakom-barrikaderna-där-de-levande-bor, som strax får se sin pojkvän falla offer för just sävlige R och hans kadaverpolare. När R smakar på pojkvänshjärna börjar så något hända…han KÄNNER och tar till sig minnen från det liv han just släckt. Kanske blir han till och med lite kär i Julie….och Julie kan inte riktigt skaka av sig att det är något speciellt med den där zombiefierade typen som dessutom räddar henne undan de andra blodtörstiga rackarna som envisas med att dyka upp.

Som ni fattar heter inte Julie Julie och R heter inte R (som i Romeo) för inget. Dagens regiman, Jonathan Levine, förklär helt enkelt den gamla storyn i lite nya, märkliga, trendiga kläder och färger. Och visst blir det en balkongscen också! Fattas bara annat. Ju längre filmen rullar på, ju mer blir det uppenbart att R är på väg att bli mänsklig igen, med känslor och förmågan att tänka allt klarare…
Är det här filmens motsvarighet till glittereffekten i Twilight frågar jag mig? Kan man verkligen förstöra och ”leka” så med zombiesmittan? Herregud, det går väl inte att bli frisk från den? Eller!?

mysa med en zombie. bara sådär.

Trots att filmen egentligen är ganska smal i sin handling och rätt lökig känns inte snedsteget med att flirta med den företrädesvis rätt unga (och kvinnliga?) publiken sådär jättestörande som vampyrtramset. Kanske beror det på regissör Levines försök att krydda med lite smårolig obskyr humor i vissa sekvenser. Kanske beror det på Hoult som ändå känns rätt kul i rollen som sengångare med pånyttfödd tankeverksamhet och känslor. Eller att en lagom flummig och lite frånvarande John Malkovich hoppar in i en miniroll som Julies pappa, tillika basen på bygget bakom barrikaderna. Julie och R tar rätt god tid på sig att ränna runt innan det förutsägbara manuset kan rulla i mål på sedvanligt sätt, och då har R till och med gjort ett lite halvroande besök i the town of living.

Och visst ja, så har ju också R och hans godhjärtade (really!?!) zombiepolare hunnit med att starta krig mot de hispiga dödskallarna på två ben som istället får bli historiens verkliga badass. Hmm..är detta filmen som på något sätt ska ge zombien upprättelse?
Hoppas verkligen inte.

Warm Bodies blir ett lustigt hopkok av lite allt möjligt. Spelar farligt nära samma liga som Twilightskräpet, men lyckas märkligt nog ända hålla sig från att ramla ned i smeten alltför djupt. Bättre humor här, och betydligt bättre skådisar, räddar dagens alster från soptunnan.
Men zombies som…känner…..? Hrm…