Black Death (2010)

Ok. Först tänker man att “det blir nog en stunds lite svajig underhållning…i bästa fall, om inte bristerna lyser igenom för mycket”. För det är ju liksom ett sådant upplägg.

Engelsk (förhållandevis) lågbudgetrulle, en regissör vars enda verk jag sett förut är den halvdana Creep, Sean Bean som namnet nummer ett i rollistan vilket kan betyda både vin eller vatten vad gäller honom och en handling som tar avstamp i den pestdrabbade häxnojiga medeltiden runt 1340-talet. Hmm..kanske är det inte så bra att se den här så tätt inpå Cage-rullen ”Season of the witch”…?

Men oj vad jag får tillfälle att sätta mina farhågor på skam. För vad är det vi serveras här om inte ett stycke…tja.. livsåskådningsdrama där religionens existensberättigande för oss människor sätts i centrum. Och allt med en våldsam och fatalistisk twist.

När pesten drar över den engelska kontinenten som värst åtar sig unge munken Osmund att fungera som vägvisare åt den bistre hårdingen Ulric (Sean Bean) och hans betalda knektar som fått i uppdrag av självaste biskopen att ta sig till en mytomspunnen avlägsen by där pesten inte lär finnas tack vare närvaron av en nekromant, en andebesvärjare, som sägs kunna väcka döda till liv. Vore det inte förträffligt om kyrkan kunde lägga vantarna på en sådan gudlös varelse och kontrollera de oheliga krafterna i dessa mörka tider?

Osmund själv dras med tvivel över om han valt rätt i tron, bla har han i smyg en kärlekshistora med en kvinna, och ser plötsligt den förestående resan som ett sätt att en gång för alla komma till insikt. Mycken möda och besvär tar sällskapet slutligen till den lilla byn, men där väntar självklart den slutgiltiga prövningen.

Christopher Smith´s alster är lite svår att placera in i ett självklart fack. Omslagstexter pratar om skräckthriller och rysare, vilket känns helt galet. Däremot är det ett skitigt drama, inga vita tandrader här inte. Fotot är blekt och färglöst, landskapet känns onekligen sjukdomshärjat ned i minsta grässtrå. Inte förrän den avlägsna byn uppenbarar sig tonar färger fram på ett helt annat sätt. Effektfullt. Våld förekommer i lagom mängd och väjer inte för detaljerna. Miljön blir skrämmande bara genom att vara så eländig och befolkad av människor som är fullt övertygade om att världen håller på att gå under.

Där Smith lyckades köra Creep i botten efter en lovande inledning, håller det mer hela vägen här. Snarare ökar ovissheten och plötsligt är det inte så självklart vilka som är de goda och onda. Vad döljer byn för hemlighet? Vem är kvinnan Langiva (Clarice van Houten), som kan kalla tillbaka de döda, egentligen? En demon, en ängel…eller något helt annat?

Black Death känns som en skön liten smygare i min bok. En stunds envig mellan religionens betydelse och sanna verkan i mörka stunder ställd mot individens tro på sin egen natur och det fria tänkandet. Hur mycket är människan beredd att offra i kyrkans namn? Vad driver den sanna övertygelsen? Se där, lite intressanta frågor utkastade av en gedigen skådisensemble i en överraskande bra film.

”I am death. Vengeance is mine!

En kommentar på “Black Death (2010)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.