Regissören Neil Marshalls nya alster tar oss till Skottland under romarnas belägring runt 117 e.kr. och handlar om vad som händer när den beryktade Ninth Legion sätts in mot det upproriska folkslaget Picterna som vägrar böja sig för överheten från Rom. Den mytomspunna hären blir brutalt krossad och endast ett fåtal överlevande måste nu tillsammans kämpa sig tillbaka genom vildmarken till de romerska befästningarna, hela tiden med förföljande Picter i hälarna.
Jag hävdar ännu en gång att Marshalls första film också  är hans bästa; Dog Soldiers. Där den var udda, speciell, oerhört fantasifull och lite utanför ramarna, har den senare delen av hans nystartade karriär i mitt tycke innehållit mest ytliga och plastiga produktioner som dessvärre hör hemma runt B-träsket (okej, The Descent hade sina ljusa stunder). Här är det dessbättre ett litet steg framåt i rätt riktning, även om man matas med rätt mycket klyschor och det stundtals ligger farligt nära att det blir en vek släkting till tunga Gladiator.

Marshall dukar dock upp till en ganska rapp historia med snyggt foto och tar tillvara miljöerna på ett helt ok sätt. Mycket landskap och vildmark och snabba klipp i de otaliga actionscenerna som filmen i huvudsak bygger sin grund på. Storyn, från början ganska enfaldig och intetsägande, växer faktiskt lite i takt med att filmen rullar på och likaså gör då mitt intresse. Förutom Gladiator-vibbar kan man också (faktiskt) hitta lite First Blood-känsla om man vill. Har läst mig till att Neil Marshall gillar att krydda sina filmer med råa effekter på bästa sätt, men är det något jag som tittare stör mig på här är det just att effekterna är lite för många och för råa, vilket i sin tur tar bort fokus från historien. Även om Marshall tar till det gamla Braveheart-tricket att klippa bilden precis vid effekten blir det lätt stundtals en miniorgie i blodsutgjutelser. Storyn hade med lätthet kunnat behålla sin intensitet utan dessa utsvävningar i form av kapade huvuden, genomborrade ögon och stänkande blodkaskader. Jag är absolut ingen motståndare till våldsamma effekter, men anser att de bör fylla sin plats berättarmässigt och inte bara finnas för att det går att ha dem där för att det ska se tufft ut. Här tycker jag verkligen man kan ta till det gamla uttrycket om ”less is more”…filmen hade helt klart vunnit ett par extra plus hos mig då.

På skådisfronten intet nytt eller utmärkande. Michael Fassbender har huvudrollen som den drivande motorn och den självklara ledaren för gruppen på flykt. Fassbender är kanske ingen superskådis men har tillräcklig karisma för att göra sig bra i rollen som den stolte Centurion Quintus Dias. Runt om honom finns andra namn utanför den omedelbara kändiseliten; Dominic West, David Morrissey och Paul Freeman. Att casta Olga Kurylenko som den vildsinta Pict-spåraren Etain känns dock rätt mycket B och nog hade man väl kunnat hitta en bättre skådis än henne? Man får väl dock vara tacksam för att hon inte har så mycket att säga…

Centurion bjuder på gott om action, ofta av det råare slaget. Dock bra driv i filmen och den fantasifulla historien blir aldrig oengagerande eller fullt ut töntig. Klichéer i legio möjligen, men det kan man svälja med ett gott filmhumör. Till det yttre känns Marshalls produktion tung och påkostad vad gäller det scenografiska, och bristerna ligger möjligen i manuset och de rätt fyrkantiga skådespelarna. Resultatet blir godkänt med lite extra beröm.

Betyget: 2 +