”Bli inte för fäst vid din patient. Förr eller senare kommer er relation att upphöra.”
Typ de orden är de första nybakade personlige assistenten Ben (Paul Rudd) får order om att lära sig. Ben är egentligen författare, men en tragisk händelse i livet (but of course) har kvaddat både hans skrivarambitioner och äktenskap.

Kan möjligheten att jobba som assistent åt rullstolsbundne med obotlig-sjukdom-jag-har-redan-glömt-vad-den-hette Trevor (Craig Roberts) vara vägen tillbaka till en meningsfull tillvaro? Till en början ser det tufft ut då Trevor har för vana att med rå humor och makabra upptåg försöka driva sina assistenter från jobbet fortare än kvickt. Men kanske Ben ändå har lite virke i sig då han inte ger sig i första taget. Kanske ser han lite bakom den där reserverade attityden som Trevor sätter upp?

Japp, här har vi återigen en sprillans nykokt feelgoodprodukt! Rätt ut från Netflixfabriken då det är ytterligare en i raden av Netflix Original-filmer. Snart kommer Ben på idén att paret ska ut på roadtrip genom ett par delstater i västra USA. Nu är det dags att Trevor får uppleva några av de landmärken i landet han ”samlar på” hemma i villan, där han tycks vara dömd att tillbringa resten av livet. Naturligtvis behövs ingen raketforskning för att fatta att resan är till lika mycket för den gode Ben, som ju har en och annan inre demon att tampas med.

Så, vi får lite svart humor, lite standardklyschiga livsfilosofiämnen, det buttra bemötandet mot varandra trots att man vet att snubbarna kommer att bli buddies inom typ 27 minuter. Å andra sidan gör inte det något när det blir så trevligt och varmt i magen som det faktiskt blir. En ung tjej på rymmen (Selena Gomez) plockas upp. Trevor blir småkär och får lära sig kyssas. Bara en sån sak. Ben får känna ansvar för en person på ett bra sätt, kanske tillräckligt för att rädda honom för framtiden.

lurige Trevor försöker bullshitta the ant man himself

Ja det hela puttrar på, och rullen lyckas faktiskt också luras lite med sitt enkla men ändå effektiva manus. Ibland behöver man inte så mycket mer. Paul Rudd är en favorit sen gammalt och visar stabilt att han kan hoppa från Marvel-världen via Judd Apatow-humor till den här lite stillsammare livsåskådningen. Craig Roberts är ett fynd som Trevor, och iaf jag har inte sett honom förut. De två sparrar varandra både naturligt och sådär skönt tjafsigt. Extra plus för ett par helsköna humorscener som lite tar udden av det svåra med att hantera ett obotligt handikapp. Snyggt hanterat av regissören Rob Burnett, som också plitat manus efter en roman.

Oerhört mallad, men effektivt charmig, rulle om vänskap och hjälp till självhjälp. Inget för den som söker nya djup i en ganska uttjatad (?) genre. Däremot väldigt trevlig och ger en fin känsla i magen. Och ibland räcker det ju så himla bra med det.

I SoF-poddens avsnitt 49 är den här rullen först ut i vår nya Filmklubb, och där tjusas både jag och Fiffi (plus ett par poodlyssnare!) av vad vi tittat på. Givetvis lägger vi ut texten lagom nördigt.