Efter ännu lite grävande i omtagssäcken trillade det plötsligt ur ett koppel superhjältealster som fått legat till sig lite sedan jag såg dem sist.

När äntligen Superman´s comeback aviserades var det säkerligen många som lite skeptiskt undrade hur det projektet skulle te sig, speciellt eftersom Superman-filmerna ju har sin beskärda del av filmhistorien, även om vi väl i ärlighetens namn vill glömma alla delar utom de två första. Nåväl, Bryan Singer hade ju visat med X-Men att han kunde hantera det här med superhjältar, och till och med ge dem lite mer än bara glammig och fräsig yta.

Vilket också märks här. Singer håller sig från de värsta MTV-klippningarna och duracell-tempon och låter historien ta sin lilla tid, vilket också medför att filmen känns betydligt mer genomarbetad och bättre upplagd dramaturgiskt. På minuskontot känns det dock som att den är aningen för lång och tenderar att svaja lite i det (flmr-)omtalade fokuset.

Efter fem år återvänder Superman till jorden efter att ha sökt efter sitt ursprung i en annan del av universum. Tiderna har förändrats och världen tycks ha lärt sig leva rätt bra utan stålis. Lois Lane har också gått vidare, förlovat sig och skaffat barn, vilket får vår hjälte lite ur gängorna trots allt. Intressant manusdetalj som kanske vill visa att även den rättrådige i blå långkalsonger kan vackla i sitt känsloliv och bete sig som en….människa?. En som också gått vidare med nya planer fast i gammal god stil är Lex Luthor, som givetvis har något nytt på gång, vilket även inbegriper att en gång för alla göra sig av med sin nemesis.

Det känns verkligen som Singer är den rätte mannen för detta projekt. Han strör respektfullt antydningar och nickningar till de första två filmerna från förr, och det känns faktiskt inte alls som tröttsamma kopieringar. Däremot går filmen ibland in i lite för gravallvarligt läge, och riskerar därmed att bli aningen för pretto.

Inget fel på effekter och ögongodis dock, och ett par av dessa karameller är riktigt läckra att skåda, som tex det störtande flyplanet som hotar att ödelägga en hel basebollarena. Den största tveksamheten som möjligen fanns inför premiären, huvudpersonen själv, rätas ut till ett stabilt utropstecken. Brandon Routh gör sig mer än väl i den röda slängkappan och ser banne mig ut som en slimmad Christopher Reeve och klarar dessutom av att spela den fumlige Clark Kent på sedvanligt manér. Som Superman lyckas han också få fram känslorna av ensamhet, saknad och till och med svartsjuka på ett trovärdigt sätt. Kevin Spacey har naturligtvis den mest tacksamma rollen som Luthor och kör hela sitt register så som det anstår en mästerbrottsling. Mycket roligt. Kate Bosworth som Lois är det svagaste kortet i samlingen, saknar utstrålning och inte alls i kemi med stålis. Men, man kan ju inte få allt.

Superman Returns är gedigen och har förstklassiga effekter. Känns dock aningen för lång och har en huvudstory som möjligen känns lite för tunn för att den ska engagera fullt ut. Bryan Singer har dock bemödat sig om att inte släppa ifrån sig ett hafsverk, vissa detaljer i berättelsen är strålande och filmen har sina förtjänster, vilket mer än väl motiverar betyget bra, med vissa reservationer.

”You know my um… Richard. He’s a pilot. He takes me up all the time.”
”Not like this.”