Dark Shadows (2012)

Släng på firma Burton/Depp och nog fanken sitter man där och glor trots allt . Visst är det så, traditionens makt är fortfarande alltför stor för att man ska vilja missa ett alster i denna samarbetsform.

Som konstaterats tidigare har möjligen Tim Burton både nått och passerat zenit för ett bra tag sedan och yxar nu mest till sina filmer enligt beprövad modell utan att egentligen utmana sig att beträda några nya stigar. Det känns kanske lite längre och längre bort sett till utmaningen för varje film som tillverkas, om man tänker på äldre verk som hejdlösa Beetlejuice, läckra Sleepy Hollow, magnifika Edward Scissorhands och kärleksfulla Ed Wood…men givetvis kan man aldrig avfärda en Burton-film bara sådär rakt av. Tycker jag nog ändå dårå.

Här tar han åter hjälp av Johnny Depp och nu handlar det om en sorts homage till en tv-serie som uppenbarligen sändes i slutet på 60-talet i the US of A. Ingen serie som mig veterligen hittat hit så därför känns fullt naturligt nostalgikänslan som tittare inte alls. Och det gör väl iof sig inget. Upplägget funkar ju lika bra ändå.

Barnabas Collins (Depp) lever det rika 1700-talslivet, hans familj grundar den lilla staden Collinsport i Maine och en fiskeindustri som blomstrar och växer. Barnabas avfärdar dock mitt i välmåendet den unga tjänsteflickan Angelique´s kärlek, bad choice då hon knäcker extra i häxbranschen och raskt förvandlar vår grabb till en vampyr, hetsar ortsbefolkningen mot honom (skön passning till Frankenstein btw..) och begraver honom i en väl tillförsluten kista. Drygt 200 år senare hittas kistan av en slump och vips är Barnabas med leken igen, oerhört törstig förstås och fast besluten att ta tillbaka sitt gamla familjegods igen. Nya tider härskar dock, och att vara aristokratisk vampyr i början på 70-talet bland hippies och radikala fritänkanden i USA skall visa sig vara en tuffare utmaning än han kunnat ana.

Hans släkt har dock levt vidare genom generationerna och består nu vid hans uppvaknande av en sorglig hoper dysfunktionella individer som leds av släktens nuvarande överhuvud Elisabeth Collins (Michelle Pfeiffer), vilken gör sitt bästa för att hålla familjens tynande fiskindustri borta från konkursens avgrund. När Barnabas väl övertygat det minst sagt konstiga sällskapet på det förfallna godset om sin identitet är det läge att smida planerna på hur både egendomen och familjenamnet än en gång ska bli starkt och levande. Saker kompliceras dock (naturligtvis) av att  häxan Angelique, nu i Eva Green´s skepnad, också överlevt århundradena och för tillfället fungerar som supersexig företagsledare för den rivaliserande fiskindustrin i den lilla staden. Och vår kära häxa, fortfarande ilsket betuttad i Barnabas, tänker inte låta dagens favoritvampyr lappa ihop några familjesår ostraffat…

familjestrategin gås igenom

På denna rätt simpla ramhistoria applicerar nu Burton således sin patenterade scenografi och lätt bisarra humor, inte utan viss framgång då Depp utan tvekan är mannen att utföra visualisera dessa grepp. Vilket också gör filmen rätt underhållande från start och en bra bit in i handlingen. Lagom tempo och lagom knäppa händelseutvecklingar. Både Michelle Pfeiffer och Eva Green gör sig båda naturligt bra vid sidan om Depp, Pfeiffer lyckas med sin svala närvaro ändå äga rummet med sällsam blick och levererar sina repliker finfint (okej jag är lite svag för Pfeiffer sedan länge…).

Problemet med filmen, för det blir uppenbart efter en stund, är att den blir lite fattig på handling och lite…tråkig. Mittenpartiet står och stampar rejält innan finalakten börjar, och inte heller den kan räknas in till någon av de bättre Burton åstadkommit. Slutet känns faktiskt rejält avsnoppat och rumphugget, med tanke på den tid man bemödat sig på att väva igång vissa sidospår. Men men…visst nöje för stunden får man väl ändå räkna in, och förutom ovan nämnda skådisar gör också Helena Bonham Carter (naturligtvis när det är Burtontajm), Chloë Grace Moretz, Jonny Lee Miller och…Christopher Lee vad de kan för att smälta in i regissörens scenografiskt märkliga värld. Som i mångt och mycket kan ses som både upprepande och hyllande till vad han redan åstadkommit i karriären. Möjligen visar han upp en mer bekväm och tillrättalagd sida nuförtiden…? Visst var väl tex Beetlejuice mer…obstinat…i sin form? Eller har man helt enkelt blivit van vid stilen..?

Dark Shadows slänger med sleven åt lite alla möjliga håll och visar upp bisarr och knasig humor, snygga specialeffekter och stundtals lite dråplig action. Vänner av Burton blir nog inte besvikna, men något nyskapande skådar man inte vid denna filmiska horisont. Mer som ett stadigt plöjande i redan plogad fåra. Inte någon av hans bästa, men okej som lättglömd underhållning för stunden.

3 kommentarer på “Dark Shadows (2012)

  1. Jo, vänner av Burton blir visst besvikna 😦 Nu gav jag iofs samma betyg som du men var betydligt mindre förlåtande mot Dark Shadows, tyckte bara att den kändes väldigt trött.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.