Det fanns ändå en tid då det gick att lita något sånär på Brian De Palma.
Här öser han på med lurig kriminalstory mitt under haussad boxningsmatch i Atlantic City, just en kväll då värsta stormen hotar att kasta sig över den glittriga spelstaden.

Mitt i smeten hittar vi Nicolas Cage, idag med bilhandlarnamnet Ricky Santoro och iförd färgglad kavaj och skrikig skjorta av kitschigaste märke! Som vanligt hojtar han och gapar och spelar över och har sig. Men idag funkar det bra, som lite halvskum korrumperad snut och som inte drar sig för att spela hos de lokala bookisarna.
Dock kommer han snart att få ett och annat att stå i, då ett attentat sker mitt under boxningsmatchen och en sorts pussligt kriminalhistoria tar sin början. Santoro tar förstås kommandot, men tvingas jobba ihop med gamle kompisen och militären Dunn (Gary Sinise) som är på plats med ett gäng höjdare från försvarsindustrin.
Lägg till detta en gåtfull kvinna (Carla Gugino)…och se där har vi oss ett litet mysterium.

De Palma har rätt bra fart på sin story, kör med gamla beprövade knepet att återberätta samma delar av storyn ur olika bildvinklar….vilket funkar effektivt. Som vanligt handlar det om detaljerna.
Trots att Cage är uppe och röjer med sina stirriga ögon på nivåer som är ”lite irriterande han”…passar det faktiskt ganska bra här och med hans karaktär.

Filmens första 20 minuter består av till synes en enda lång tagning där kameran följer Santoro genom det proppfulla kasinot/boxningsarenan. Snyggt såklart, även om det är fusk då regissören lagt ett par väl dolda klipp på passande ställen.

Fräsig twist på storyn, och har man inte sett rullen innan är det en bra payoff att vänta in.
Trevligt nog håller filmen även för en omtitt, där man också kan roa sig med att skämmas över Cages hysteriska skjorta.

Ögat luras i sommarnatten.