Vice (2015)

vice_posterEn rulle som börjar få slagsida redan innan den hunnit börja ordentligt.
Sort of.

Här är det framtid igen, och en lirare (Bruce Willis) har skapat ett lyxigt spa där rikingar kan boka in sig och leva ut alla sina perversa lustar och kriminella önskningar på stackars androider i människoskepnad som varje kväll får minnet raderat. Därmed kommer de aldrig ihåg nåt av det de råkar ut för.

GIVETVIS blir det en glicth i systemet och en ung snygg (givetvis) tjej-robot börjar tänka utanför den box hon ska hålla sig i. Aj då. Oj då. Suck.

Som en lökig mischmasch av Westworld och Blade Runner. Hu! Ni hör ju själva.
Thomas Jane ser ut som en vild Christopher Lambert och jagar runt som motvallssnut, fast besluten om att fånga robobruden på rymmen och samtidigt avslöja cynikern Willis gubbe som mest sitter framför sina dataskärmar och väser plattityder. Robotbruttan själv, Kelly, spelas av nån okänd donna som antagligen är modell, för skådespela kan hon inte. Jag läser mig till att hon varit med i The Master (2012). Kan inte minnas henne, så hon var antagligen lika usel där.

vice_bild

meka lite med bruttans huvud så blir det nog bra. not.

Synd ibland att kanske-på-papperet-bra-idéer kastas bort i det stora B-träsket i Hollywood….kunde detta kanske blivit nåt i händerna på andra? Äsch, vem försöker jag skoja bort!?
Det här en ren pannkaka! Skit. Willis fortsätter att ta emot semesterpengar för att haspla ur sig lite jönsiga repliker.
Men vad fan, han kanske bor i ett dyrt hus i Tinseltown….?

Som ett för långt tv-avsnitt av valfri sämre deckare på kanal 6.

Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)

Första sommarveckan startar med en sågning.
En kapning. En  idiotförklaring. Och det värsta av allt; min skämmsfavvo Nicolas Cage befinner sig (naturligtvis) mitt i alltihopa.
Illa. Men dessvärre inte oväntat.

Cage har glidit runt i en slags gräddfil i min bok, och kommit undan med sina mer eller mindre dyngalster för att han är just…han. En snubbe som har så mycket i sig, men som de sista (rätt många nu) åren på ett märkligt sätt bara glidit ned i det ruffiga och högst sjaskiga träskrummet där ingen skådis med lite självaktning vill vara. Nog för att Cage sitter i ekonomiskt klister, hoppar på det mesta som tycks kastas i hans väg och beter sig allmänt halabalootokigt, men även han har väl en gräns för vad han vill sätta sitt namn på!?

Kunde man tro.

Uppföljare är aldrig ett bra kort, oftast inte  iaf. Uppföljare på en historia som inte var sådär speciellt jättebra första gången är ännu märkligare. Här är det en rent irriterande gåta vem som greenlightade det här projektet. Uslare än uslast är vad det är. En riktig idiothistoria om den lidande Johnny Blaze (Cage) som av filmisk nödtorftig anledning gömmer sig i östeuropa (eftersom det givetvis är bra mycket billigare att filma där), men på nytt får ta en match med Den Onde och dennes loserhantlangare. Naturligtvis i rollen som brinnande mc-knutte även den här gången.

Med i den lugubra (snyggt ord det där) historien finns också en kvinna, ett barn och en vinpimplande präst med figtherskills som ska vara en sorts sidekick. Och hur man fick in den ändå rätt respektable Ciáran Hinds i manuset som Storfan med blodsprängda ögon är en gåta. Fast kanske inte ändå. Enklare pengar kan man väl inte göra som skådis. Men stoltheten, herregud stoltheten….

Och där slutar inte där, för plötsligt dyker Christopher Lambert upp också! Trodde han att det här är vägen till en ny comeback? Moahahahah…!!!! Idiot säger jag bara.

ugly son of a bitch!

Största käftsmällarna ska naturligtvis dock gå till filmparet Mark Neveldine och Brian Taylor som förstört varje liten smula av hopp som någonsin funnits om den här karaktären. Som om de skitit i manus och repliker, bara de fått stila upp med effekter. Effekter i massor och alla gjorda i CGI-dravelteknik. Tröttsamt och totally intetsägande. En gång i tiden, efter duons  rätt underhållande Crank-filmer (okej, första då iaf..), trodde man lite på de här gossarna. Så gjorde de den urusla Gamer och fuckade upp manuset till Jonah Hex…och nu har de alltså förstört den här filmfiguren också, borta är alla spår av möjlig seriefigurkänsla. Illa, förbaskat illa.

Ghost Rider: Spirit of Vengeance är skrattretande usel och totalt osammanhängade. Som att slösa bort 95 minuter av sitt liv på…ingenting. Pestvarning och yrkesförbud på de här filmklåparna! Och Cage-jäveln får fan skärpa sig på riktigt! Hade jag haft minustecken att dela ut hade den fått minst fem! Nu blir det en, för dagen skitförbannad, ful stjärna att mosa in i nyllet på alla inblandade.  Joråsåatt!!

En film jag ångrar att jag sett

Jamen det här var väl alldeles för roligt för att avstå.
När filmitch kom med en förfrågan om medverkan i detta ”projekt” var det näst intill omöjligt att inte låta tankarna rusa iväg på direkten. Här skulle nu grävas fram the worst of the worst. Filmen man verkligen ångrar att man ens ägnade en sekund åt.

Men, så visar det sig att det här minsann är svårare än man kan tro. Kan man som filmälskare överhuvudtaget ångra något man sett? Man kan skriva ned en film, hata den, förakta den och på alla andra sätt misskreditera den. Men kan man verkligen ångra att man sett den? Är det inte egentligen det allt handlar om…att se även skräpet och känna att det ger något tillbaka till mig som tittare/tyckare..om det så än handlar om mindre trevliga känslor? Fyller inte alla filmer en sorts funktion vilken kategori de än befinner sig i?

Det här är den typ av frågor jag nu gått omkring och brottats med under ett par veckor. Filmtitlar har seglat upp i hjärnan, usla filmer som mer än väl skulle förtjäna ett par extra hugg med yxan. Men så återkommer jag ständigt till samma fråga; kan man verkligen ångra att man sett dem? Svaret blev ofta kanske lite överraskande Nej, vilket naturligtvis inte alls hjälpte till att göra denna utmaning något lättare.

Här krävdes ett nytt sätt att tänka insåg jag och började fundera på vad egentligen det skulle kunna betyda att jag ångar att jag sett en film. Vad skulle ha ”drabbat” mig för att få mig att känna en sådan känsla?
Jo, kanske att något som jag tidigare varit hänförd över plötsligt bara bleknade och suddades ut. Att en sorts fascination för både stil och utförande misshandlats så brutalt att det för alltid förstört det generella minnet.

Naturligtvis hittar man sådana här minfält främst i uppföljarfilmer. Filmer som kan förstöra den känsla man fått efter originalfilmen och så till den grad skada anseendet att man aldrig mer kan tänka på det fina med originalet utan att känna sig befläckad av den smutsiga uppföljaren. Det svarta monstret som för alltid förstörde det fina…

…och därmed kan jag också nu ge er min variant av dagens tema:

Highlander II – The Quickening (1991)

Vad första Highlander gjorde med mig som filmtittare är nästan obeskrivbart. 21 år gammal satt jag 1986 bara och gapade över denna fantastiska film med sin mytologi, de fräckaste scenövergångar jag någonsin sett, det tuffaste soundtracket jag någonsin hört (Queen gubevars!) och en story som lyckades med både konststycket att vara actionstiligt och filosofiskt djup om detta med livet och framtiden. Lägg till detta den skotska touchen och jag var liksom såld. Älskade varje ruta av filmen. Dessutom var slutet så stiligt, vackert och fulländat och framför allt AVSLUTANDE.

Det var en film jag bar med mig länge, en film att bara liksom älska för sitt mustiga innehåll, ascoola stil och fantasifulla manus.

5 år senare skulle allt bara raseras. Förintas. En sorts filmisk och känslomässig höjdpunkt skulle dras rakt ned i smutsen och för alltid begravas bland skammens sörja. Det skulle aldrig mer hjälpa att återvända till originalet och dess ljus.

Uppföljaren skulle naturligtvis aldrig ha gjorts (nähä!?). Än idag är det helt ofattbart att en ny film såg dagens ljus. Från den sekund denna styggelse till uppföljare började existera utplånades allt som varit fint med originalet. Att överhuvudtaget, efter det makalöst snygga slutet i första filmen, ge sig på att skapa en fortsättningshistora blev så makabert sjukt. Och än värre skulle känslan bli när det också plötsligt handlade om utomjordiska hjältar och att allt skulle utspela sig i framtiden! Snacka om att spotta på det första manuset!

Ett sådant jäkla påstående som på en mikrosekund sköt hela Highlander-kulten i sank. Lägg till detta en galet rörig historia, det ofattbara konstaterandet att både Sean Connery och Christopher Lambert båda valde att ställa upp igen. Ett tilltag jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.

Nu är det ju också känt att till och med regissören Russell Mulcahy insåg att detta var ett ohyggligt stort misstag Han försökte förtvivlat få bort sitt namn från filmen, men luddiga kontraktsbestämmelser satte stopp för det. Han om någon ångrar sig säkert idag då hans karriär uppenbarligen tog snabbexpressen rakt ned i mörka källaren efter det.

stå där med skammen era pajasar!

Det känns som ett av de (ändå ganska sällsynta) tillfällen när en historia, så fint uppbyggd med en originalfilm, så brutalt massakrerats och förstörts av den uppföljande bara från en film till en annan. Hur skulle man någonsin kunna ta Highlander-myten till sitt hjärta igen? Det gick, och går, naturligtvis inte.

Hela soppan mynnade dessutom ut i ytterligare B- och C-filmer, vidrigt dåliga, och en slö tv-serie. Här någonstans hade alla olika inblandade i projekten uppenbarligen tappat kollen på Highlander-världen och kunde liksom bara hitta på lite nya grepp hipp som happ.

I mina ögon är dagens hatobjekt den största orsaken till att ”filmvarumärket” Highlander i dessa moderna tider både här och där är föremål för hån och töntvarningsutmärkelser. Hade man nu förhållit sig sunt och bara låtit originalfilmen få vara den första och sista i myten är jag övertygad om att både jag och många andra istället haft ett fint minne att återvända till.

Visst, originalet finns där fortfarande, men magin är borta och jag kommer aldrig kunna känna den underbara kärlek till filmen som jag en gång gjorde.

Därför är den smutsiga och usla uppföljaren Highlander II – The Quickening en film Jag Önskar Att Jag Aldrig Sett. Och jag kommer naturligtvis aldrig att se om den igen.

There can be only one!

(Inte ens en endaste liten underkändstjärna ska filmfan få!)

******

Och här hittar ni nu övriga bloggkollegors sköna bidrag till veckans lilla ”utmaning”. Skynda dit och läs också!

AddePladdes (j-vla) filmblogg   
Rörliga bilder och tryckta ord   
Blue Rose Case
Fiffis Filmtajm   
Fripps filmrevyer   
Plox – om film
the Velvet Café
Except Fear   
Filmitch
Jojjenito – om film   
Voldo´s filmblogg