En film jag ångrar att jag sett

Jamen det här var väl alldeles för roligt för att avstå.
När filmitch kom med en förfrågan om medverkan i detta ”projekt” var det näst intill omöjligt att inte låta tankarna rusa iväg på direkten. Här skulle nu grävas fram the worst of the worst. Filmen man verkligen ångrar att man ens ägnade en sekund åt.

Men, så visar det sig att det här minsann är svårare än man kan tro. Kan man som filmälskare överhuvudtaget ångra något man sett? Man kan skriva ned en film, hata den, förakta den och på alla andra sätt misskreditera den. Men kan man verkligen ångra att man sett den? Är det inte egentligen det allt handlar om…att se även skräpet och känna att det ger något tillbaka till mig som tittare/tyckare..om det så än handlar om mindre trevliga känslor? Fyller inte alla filmer en sorts funktion vilken kategori de än befinner sig i?

Det här är den typ av frågor jag nu gått omkring och brottats med under ett par veckor. Filmtitlar har seglat upp i hjärnan, usla filmer som mer än väl skulle förtjäna ett par extra hugg med yxan. Men så återkommer jag ständigt till samma fråga; kan man verkligen ångra att man sett dem? Svaret blev ofta kanske lite överraskande Nej, vilket naturligtvis inte alls hjälpte till att göra denna utmaning något lättare.

Här krävdes ett nytt sätt att tänka insåg jag och började fundera på vad egentligen det skulle kunna betyda att jag ångar att jag sett en film. Vad skulle ha ”drabbat” mig för att få mig att känna en sådan känsla?
Jo, kanske att något som jag tidigare varit hänförd över plötsligt bara bleknade och suddades ut. Att en sorts fascination för både stil och utförande misshandlats så brutalt att det för alltid förstört det generella minnet.

Naturligtvis hittar man sådana här minfält främst i uppföljarfilmer. Filmer som kan förstöra den känsla man fått efter originalfilmen och så till den grad skada anseendet att man aldrig mer kan tänka på det fina med originalet utan att känna sig befläckad av den smutsiga uppföljaren. Det svarta monstret som för alltid förstörde det fina…

…och därmed kan jag också nu ge er min variant av dagens tema:

Highlander II – The Quickening (1991)

Vad första Highlander gjorde med mig som filmtittare är nästan obeskrivbart. 21 år gammal satt jag 1986 bara och gapade över denna fantastiska film med sin mytologi, de fräckaste scenövergångar jag någonsin sett, det tuffaste soundtracket jag någonsin hört (Queen gubevars!) och en story som lyckades med både konststycket att vara actionstiligt och filosofiskt djup om detta med livet och framtiden. Lägg till detta den skotska touchen och jag var liksom såld. Älskade varje ruta av filmen. Dessutom var slutet så stiligt, vackert och fulländat och framför allt AVSLUTANDE.

Det var en film jag bar med mig länge, en film att bara liksom älska för sitt mustiga innehåll, ascoola stil och fantasifulla manus.

5 år senare skulle allt bara raseras. Förintas. En sorts filmisk och känslomässig höjdpunkt skulle dras rakt ned i smutsen och för alltid begravas bland skammens sörja. Det skulle aldrig mer hjälpa att återvända till originalet och dess ljus.

Uppföljaren skulle naturligtvis aldrig ha gjorts (nähä!?). Än idag är det helt ofattbart att en ny film såg dagens ljus. Från den sekund denna styggelse till uppföljare började existera utplånades allt som varit fint med originalet. Att överhuvudtaget, efter det makalöst snygga slutet i första filmen, ge sig på att skapa en fortsättningshistora blev så makabert sjukt. Och än värre skulle känslan bli när det också plötsligt handlade om utomjordiska hjältar och att allt skulle utspela sig i framtiden! Snacka om att spotta på det första manuset!

Ett sådant jäkla påstående som på en mikrosekund sköt hela Highlander-kulten i sank. Lägg till detta en galet rörig historia, det ofattbara konstaterandet att både Sean Connery och Christopher Lambert båda valde att ställa upp igen. Ett tilltag jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.

Nu är det ju också känt att till och med regissören Russell Mulcahy insåg att detta var ett ohyggligt stort misstag Han försökte förtvivlat få bort sitt namn från filmen, men luddiga kontraktsbestämmelser satte stopp för det. Han om någon ångrar sig säkert idag då hans karriär uppenbarligen tog snabbexpressen rakt ned i mörka källaren efter det.

stå där med skammen era pajasar!

Det känns som ett av de (ändå ganska sällsynta) tillfällen när en historia, så fint uppbyggd med en originalfilm, så brutalt massakrerats och förstörts av den uppföljande bara från en film till en annan. Hur skulle man någonsin kunna ta Highlander-myten till sitt hjärta igen? Det gick, och går, naturligtvis inte.

Hela soppan mynnade dessutom ut i ytterligare B- och C-filmer, vidrigt dåliga, och en slö tv-serie. Här någonstans hade alla olika inblandade i projekten uppenbarligen tappat kollen på Highlander-världen och kunde liksom bara hitta på lite nya grepp hipp som happ.

I mina ögon är dagens hatobjekt den största orsaken till att ”filmvarumärket” Highlander i dessa moderna tider både här och där är föremål för hån och töntvarningsutmärkelser. Hade man nu förhållit sig sunt och bara låtit originalfilmen få vara den första och sista i myten är jag övertygad om att både jag och många andra istället haft ett fint minne att återvända till.

Visst, originalet finns där fortfarande, men magin är borta och jag kommer aldrig kunna känna den underbara kärlek till filmen som jag en gång gjorde.

Därför är den smutsiga och usla uppföljaren Highlander II – The Quickening en film Jag Önskar Att Jag Aldrig Sett. Och jag kommer naturligtvis aldrig att se om den igen.

There can be only one!

(Inte ens en endaste liten underkändstjärna ska filmfan få!)

******

Och här hittar ni nu övriga bloggkollegors sköna bidrag till veckans lilla ”utmaning”. Skynda dit och läs också!

AddePladdes (j-vla) filmblogg   
Rörliga bilder och tryckta ord   
Blue Rose Case
Fiffis Filmtajm   
Fripps filmrevyer   
Plox – om film
the Velvet Café
Except Fear   
Filmitch
Jojjenito – om film   
Voldo´s filmblogg

21 kommentarer på “En film jag ångrar att jag sett

  1. Du har helt rätt i din inledande filosofiska utläggning. Det är så sant att jag också har en variant på din inställning till detta projekt. Vi tänkte nästan lika!

    På tal om dåliga uppföljare… George Lucas tre nya filmer skulle aldrig ha gjorts, de förstörde så mycket för den ursprungliga trilogin pss som denna film förstörde för den fina Highlander.

    Gilla

  2. Ping: En film jag ångrar att jag sett: FLYING VIRUS

  3. Vi tycks vara flera som stött på problem när det kommer till att verkligen ångra en filmupplevelse. Du och jag valde ungefär samma vinkel på problemlösningen. Jag älskar också Highlander. Fortfarande, kan jag lyckligtvis säga eftersom jag aldrig gett mig på den här. Och nu ska jag definitivt inte göra det 🙂

    Gilla

  4. Ping: En film jag ångrar att jag sett | Addepladdes j-vla filmblogg

  5. Ping: En film som jag ångrar att jag sett | FILMITCH

  6. Jag hade också en liknande vinkel på mitt inlägg. Stämmer med Highlander. Åh vad jag gillade första filmen och åh vad jag bara satt och gapade under uppföljaren. Troligtvis en av de sämsta uppföljarna som har gjorts. Gåtan är hur de lyckades få Lambert & Connery med på tåget.

    Gilla

  7. Hehe. Du kallade den ”filmfan”. Bra ord. Det är ett ord som borde användas oftare för jag förstår vad du menar. Det är precis som när man använder nåt verktyg som trilskas och väser ”sågfan”, man blir liksom besviken att den inte funkar till det den är till för.

    Highlander 2 funkar ungefär som brasved med lite tur, that´s it.

    Gilla

  8. Ping: Jag ångrar att jag såg… « Voldo’s Filmblogg

  9. Ping: En film som jag ångrar att jag sett « Jojjenito – om film

  10. Ping: En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat « ExceptFear

  11. Jag är väl lite inne på samma spår som du som du kommer att se när mitt inlägg publiceras. Med skillnaden att jag verkligen inte kunde komma på en enda film jag ångrar. Så jag tar nån sorts smitväg.

    Gilla

  12. Ping: Movies we regret we’ve seen – if there are any? « The Velvet Café

  13. Ping: En film jag ångrar att jag sett… |

  14. Vi har attackerat den här frågeställningen på nästan samma sätt även om vi kom fram till olika slutsatser. Lustigt dock att så många dåliga filmer som passerat under broarna inte gjort större avtryck.

    När det gäller Highlander så har jag inte ens sett originalet, trots att jag har den i finfin plåtutgåva och trots att den bara fått goda referenser från mina filmvänner. Till råga på det, den är fortfarande inplastad och i det tillståndet har jag haft den i åtminstone några år. Det får bli ändring på det!

    Gilla

  15. Ja, uppföljare ska man verkligen vara på sin vakt med. För det är ju inte många av dem som håller måtet. Och precis som här i ditt fall så kan en dålig uppföljare göra att man uppskattar originalet mindre. Vilket är jävligt tråkigt.

    Gilla

  16. Jag är osäker på om jag sett någon av Highlander-filmerna och isåfall vilken/vilka. Det har gått så långt i mitt filmtittande att cirkeln börjar slutas, därav mitt dåliga minne… däremot minns jag sedan långt tillbaka hur fans av den första filmen hatade den andra. Du gör mig i alla fall nyfiken på att se (om) den första!

    Gilla

  17. Ja, det verkar vara en hel del av oss som haft samma ”problem”. Ångrar man verkligen nånsins att man sett en film, hur dålig den än må vara? Jag är lite inne på samma linje som du. För mig är det samma film det handlar om och även om jag fortfarande gillar den så är ju magin borta. I ditt fall är det ju lite värre. 😉 Just Highlander har jag inga problem med… fast det kan ju bero på att jag bara har sett ettan, lyllos mig. 😉

    Många tycker samma sak om The Matrix, uppföljarna anses vara skräp och svärtar ner ettan. Jag vet inte, jag kan inte riktigt hålla med, en film är en film och står för sig själv. Kanske beror på att jag inte tycker uppföljarna är skräp, även om de inte är mästerverk förstås.

    Gilla

  18. Som ett inbitet Queen-fan är det en skam att jag inte har sett originalfilmen Highlander. Men jag tror det är som du säger att tvåans skamfilade rykte har smittat av sig till ettan så att jag är ytterst tveksam ifall ettan ens är någonting att ha. Fast med din beskrivning i bakhuvudet om hur den påverkade dig som 21-åring får jag väl försöka se ettan och försöka förtränga att tvåans ens har gjorts.

    Men när du såg tvåan; Hade du hört något på förhand ifall filmen var bra eller inte? Läst recension eller liknande som fick dig att tveka ifall du skulle se uppföljaren, även om den var fortsättningen på en av dina favoritfilmer? Eller ville du skapa dig din egen uppfattning kring filmen, även om det riskerade att påverka din relation till ettan?

    Gilla

  19. Det är ju inte så att jag idag inte kan se första Highlander och fortfarande uppskatta den för den förträffliga film det är.
    Dock kommer för alltid själva Highlander-epitetet att fördunklas av den usla uppföljaren. Vilket är synd, då originalhistorien förtjänar att få vara både den första och sista i den här världen.

    När del två kom visste jag faktiskt inget om storyn, och kanske därför blev chocken än större…?

    Nu har jag inte skådat H-1 på många år…kanske dags att försöka sig på en liten återförening…?

    Och ni som inte sett originalet: gört snarast för tusan!!! 🙂

    Gilla

  20. Ping: En film jag ångrar att jag sett « Rörliga bilder och tryckta ord

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.